Andra Sahligheter

Schackspelerskan

2010-11-04T15:23:00.002+01:00

Schackspelerskan handlar om Eleni. Hon är mor, fru och hotellstäderska. Hon lever ett lugnt och inrutat liv på den grekiska ön Naxos. Under morgontimmarnas arbete på hotellet drömmer hon sig bort till andra världen. Hon fantiserar och fascineras av hotellets besökare. Hon ser i besökarna en frihet som hon själv inte har. En dag när hon städar hos ett franskt par råkar hon välta en schackpjäs. Det blir upptakten till ett nytt intresse och ett nytt liv för Eleni.

Hon vill att hon och hennes man ska kunna umgås på samma sätt som det franska paret, därför köper hon ett schackspel till sin man. Presenten blir en flopp. Mannen vägrar spela. I smyg börjar istället Eleni lära sig spelet tillsammans med en äldre man, och lärare, på ön. När det kommer fram att Eleni börjat spela schack omkullkastas inte bara hennes värld, utan även hennes familjs. För mannen är det enorm skam att hans fru sysslar med sådant. Det är lite absurt att en kvinnas schackspel kan väcka så starka känslor i ett samhälle och få Eleni att bli isolerad och ensam, men schackspelet kan läsas som något annat också. Det handlar om emancipation, om strukturer som omöjliggör för kvinnor (men också män i vissa samhällen) att göra något som bryter mönster, som inte anses lämpligt. Genom att våga gå utanför ramarna, riskera sitt anseende samt vänskap och kärlek, lyckas Eleni bli lyckligare och friare. Modet fascinerar. Jag fascineras också av att Elenis man och omgivning till slut också blir stolta över Elenis självständighet.

En på ytan enkel roman, som rymmer så mycket mer. En mycket stärkande berättelse. Helt i min smak. Schackspelerskan nar nyligen filmatiseras, hoppas den dyker upp på svenska biodukar framöver.

Sputnikälskling

2010-10-25T14:20:00.002+02:00

Vi har en liten bokklubb på arbetet som läser böcker och träffas över en lunch. När vi träffas nästa vecka gör vi det för att samtala om Sputnikälskling av Haruki Murakami. Någon ville läsa Murakami, jag föreslog Sputnikälskling och nu ser jag fram emot att höra de andras reflektioner. Själv tycker jag den påminner om hans tidiga kärleksroman Norwegian Wood, i det att en berättare beskriver en ung, känslig kvinnas kärlek, som hotar att utplåna henne.

Berättaren, läraren K (en murakamisk passning till Kafka och Processen), älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar sin vän och arbetsgivare Myu, en affärskvinna som är betydligt äldre. Myu har förlorat förmågan att vara närvarande i någon kärlek överhuvudtaget. Myu är Sumires "sputnikälskling", ett smeknamn som kommer sig av att hon en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Keroauc "sputnik" i stället för "beatnik". Myu och Sumire reser till Grekland på semester, och snart får K ett samtal mitt i natten. Det är Myu som ber K enträget att komma dit. Det visar sig att Sumire är försvunnen.

Jag nämner (tjatar om) alltid Murakami när det börjar bli dags att dela ut Nobelpriset för att han har ett speciellt sätt att skriva, ett speciellt universum som är mycket karaktäristiskt. Det inbegriper sådant som alltid nämns om honom som musikalitet och inte minst märkvärdigheter och surrealism. Sputnikälskling innehåller faktiskt inte så mycket märkvärdigheter, utan är ganska realistisk. Sumires försvinnande förblir förvisso en gåta, men försvinnandet kan tolkas på flera sätt och förklaringen behöver inte alls vara särskilt overklig.

Murakamis verklighetsbeskrivningar, det vardagliga och det vemodiga, är istället något av det jag tar med från boken. Och några vackra citat får man alltid med sig från Murakami också såsom; ”Det kändes precis som att jag svalt en mulen himmel.” och inte minst vemodiga betraktelser som exempelvis; ”Varför var det nödvändigt att bli så ensam? När det finns så många människor i världen, och när alla söker något hos andra, varför måste vi då vara ensamma? Av vilken anledning? Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?”.

Vissa böcker tar tid att komma in i, så är det inte med Sputnikälskling. Se bilden nedan (lånad från Metrobloggen Niotillfem) som visar hur boken explosionsartat tar sin början. Murakami i högform.

Kärlekens geografi

2010-10-22T08:25:00.001+02:00

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Kärlekens geografi är den tredje boken av Nina Bouraoui som jag läst och precis som hennes andra böcker präglas den av besatthet på randen till det destruktiva, men kanske inte i lika hög grad som hennes andra böcker, där det destruktiva inslaget är mer framträdande.

Jag är inte överförtjust i Bouraouis berättelser, så sett är det lite konstigt att jag återkommer till henne gång på gång, men det finns en direkthet i böckerna som är tilltalande. De blir väldigt närgångna och svåra att komma undan, trots att det ibland är svårt att känna empati med karaktärerna rakt igenom berättelserna.

Vad jag älskade

2010-10-22T08:23:00.001+02:00

”Konsthistorikern Leo Hertzberg upptäcker en fantastisk målning av en okänd konstnär på ett galleri i New York. Han köper tavlan och spårar upp dess skapare, Bill Weschler. Detta blir inledningen till en livslång vänskap. Leos berättelse, som spänner över tjugofem år, följer den växande vänskapen mellan hans egen familj och Bills - genom deras nästan jämngamla söners födelse, upplösningen av Bills första äktenskap och de lyckliga åren under hans andra, när de två familjerna bor i samma hus i SoHo och gemensamt hyr ett hus i Vermont under ferierna. Men banden mellan dem och deras hustrur spänns till det yttersta när de drabbas av en svår tragedi, och därtill kommer ett skändligt dubbelspel vars destruktiva konsekvenser de först sent inser. Alltmedan känslan av annalkande hot tilltar ges här ett lysande porträtt av en konstnär. Men Siri Hustvedt skildrar framför allt nära relationer - mellan föräldrar och barn, äkta makar och syskon. Vad jag älskade är ett fascinerande studium i kärlek, förlust och svek.”

Ibland är texten på baksidan så bra att det känns onödigt att lägga till något själv. Beskrivningen ovan borde locka vem som helst att läsa boken. Jag kan kort och gott nöja mig med att stryka under det som sagts ovan, med tillägget att det här var ytterligare en stark läsupplevelse signerad Siri Hustvedt. Vad jag älskade nämns ofta som hennes stora bok och det, mina vänner, säger inte lite.

Det var ur munnarna orden kom

2010-10-19T19:59:00.003+02:00

Ibland är det nyttigt att vänta med att skriva en ner sina tankar om en läsupplevelse, ibland är det farligt. När det gäller Mirja Unges debutbok Det var ur munnarna orden kom märker jag när jag ska försöka få ner mina reflektioner just detta. Nyttigt på så sätt att min känslor för boken blivit svalare, med all rätta. Farligt för att har svårt att riktigt erinra mig handlingen, miljöerna, karaktärerna osv..

Satte boken så obetydliga avtryck på mig? Ja, faktiskt. Jag hade inget emot att läsa den, men den passerade märkligt obemärkt förbi, det trots att jag gillar Unges uttryckssätt och att barndomsskildringar ofta är väldigt gripande. Problemet är, tror jag, att man som läsare kastas rakt ner i Minnas liv, utan en egentlig början eller slut och utan en tydlig handling. I mitt exemplar, som jag köpte på ett antikvariat i stan, låg en recension av boken från GP september 1998. Den avslutas med orden "en sensationellt säker debut och en roman som kommer att tränga djupt ner i läsaren". Säker javisst, men riktigt på djupet i mig når den inte. Jag föredrar Unge som novellförfattare. Ett par av novellerna i Brorsan är mätt gjorde stort intryck på mig och är noveller som jag burit med mig sedan jag läste den.

Vem får 2010 års Nobelpris i litteratur?

2010-10-07T07:51:00.005+02:00

Klockan 13 idag tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur. Här är mina stalltips:

Usa
Joyce Carol Oates (enda kvinnan på min lista)
Don deLillo
Philip Roth

Europa
Cladio Magris
Antonio Tabucchi

Sverige
P-O Enqvist

Mellanöstern
Amos Oz
Adonis

Asien
Haruki Murakami

Och ska jag banta listan något tror jag i tur och ordning på Amos Oz, Adonis eller Antonio Tabucchi. Får jag välja från listan väljer jag i tur och ordning P-O Enqvist, Haruki Murakami eller Amos Oz.

Och framförallt kom ihåg att ifjol lyckades jag pricka rätt.

Lidköpings marathon 2010

2010-08-30T15:12:00.005+02:00

Att springa 42 km är alltid en utmaning, men VSM i Lidköping var extra strapatsrikt då himlen fullständigt öppnade sig under loppet. Blixtar och dunder, skyfall och hagel. Enligt Solvikingarnas hemsida så var det bara en löpare i loppet som sade att han tidigare sprungit maraton i sämre väder. Det säger egentligen allt. Vädrets makter var obönhörliga. När jag efter 20 km sprang längs med Vänern vid Framnäsbadet var det som allra värst då det haglade småspik och det gjorde så ont att det knappt gick att hålla ögonen öppna. Därtill att det var som att springa i en enda stor vattenpöl. Marken klarade inte alls svälja skyfallet. Åskan som mullrade över Kålland var majestätisk. Blixtarna var skarpa så att man nästan fick skydda ögonen.

Detta till trots hade jag många magiska stunder ut med banan. Det kommer nog att bli ett av de mest minnesvärda loppen jag sprungit. Banan var oerhört fin, med mycket vattenkontakt (nu tänker jag inte på det som kom uppifrån), en vacker inledningsrunda centralt i Lidköping och mer publik än vad jag trodde. Det var faktiskt väldigt speciellt att springa ett maratonlopp på hemmaplan. Jag sprang med stor glädje i kroppen.

Jag har aldrig brytt mig om kilometermarkering så lite som denna gång. Visst jag såg skyltarna, men mentalt var de oviktiga då jag visste precis hur långt det var kvar ändå i och med att banan gick på min riktiga hemmaplan. Det var också det som gjorde att sista 4–5 kilometrarna kändes rätt så enkla, att springa från Lockörn till Framnäs är ju faktiskt en bagatell, något jag gjort hundratals gånger tidigare.

Alla som har sprungit maraton vet att det finns grader av trötthet, så när jag skriver att egentligen aldrig blev riktigt trött så förstår ni (de som inte sprungit maraton förstår tyvärr inte, allra minst de som sprungit halvmaraton och som fyrkantigt räknar med att maraton är dubbla sträckan) att jag naturligtvis var trött, men ändå inte helt färdig. Det kändes till och med lite lätt mot slutet och jag hade nog orkat en liten bit till i samma tempo, men samtidigt var målsnöret naturligtvis väldigt välkommet där efter 3 timmar och 13 minuters kämpande.

Roligt att NLT uppmärksammade löparfamiljen Sahls bedrifter, med ett reportage. Grattis till brorsan ("kul för honom att vinna någon gång, det händer ju inte så ofta ..." / Torbjörn Sahl i NLT 30 aug) som kom i mål knappa sju minuter före mig och grattis också till min far som tog SM-silver! Jag är väldigt stolt över det vi gjorde i lördags. Det här lever jag länge på.

Envar

2010-08-30T10:36:00.005+02:00

Philip Roth (född 1933) är en välkänd, hyllad men också kritiserad amerikansk författare och i stort sett varje höst nämns han i försnacket inför Nobelprisutnämningen. Envar är min första bekantskap med Philip Roths författarskap. Jag kan konstatera att Roth skriver okonstlad och med ett bra driv, vilket gör det hela väldigt lättläst.

I boken får vi följa (den namnlöse) huvudpersonens liv från hans dagar tillsammans med sin bror i pappans juvelaffär ändå till hans dödsbädd. Allt är berättat ur en gammal mans minne. Boken innehåller glädjeämnen, men på något sätt blir det ändå en ganska dyster (men ändå inte tungsint, delvis på grund av den lätthet som språket har), men mycket trovärdig, berättelse. Det kanske är just så här att åldras och att minnas och ångra. Han ångrar sin felsteg som bland annat ledde till att äktenskap krossades och att han förlorade kontakten med sina två söner från det första äktenskapet.

Egentligen är det bara en hans bror och dotter från andra äktenskapet, som verkligen betyder något för honom. Andra människor har passerat revy genom livet, dels beroende på att det är så livet är, men också på grund av att han gjort fel val.

Huvudpersonen beskriver åldrandet som en massaker, men konstaterar också att alla som lever nu kommer att vara döda om hundra år. Åldrandet är oundvikligt och drabbar alla. En läsvärd bok om att leva, åldras och slutligen dö.

På lördag är det dags igen, puh!

2010-08-24T08:29:00.001+02:00

På lördag är det åter dags att knyta på sig skorna när 100-års jubilerande Lidköpings IS arrangerar veteran-SM i marathonlöpning. Att springa marathon är aldrig enkelt, men den här gången kommer det nog att bli extra kämpigt. Om jag hade fört träningsdagbok hade jag kunnat läsa att den endast innehåller tre långpass sedan jag sprang marathon senast - för exakt ett år sedan - och dessutom mitt livs mest långsamma halvmarathonlopp i våras (Göteborgsvarvet).

Som tur är för jag inte träningsdagbok och lite inspiration får jag bara av att springa ett marathon på hemmaplan för det är det verkligen den här gången. Först ett varv i centrala Lidköping sedan fyra vändor ut och runda Lockörns fotbollsplan och barndomshemmet. Jag har sprungit där otaliga gånger. Jag känner varenda krök, varenda hus och varenda lyktstolpe. Det ska jag dra nytta av på lördag.

Det kanske är första och sista gången man får chansen att springa ett marathonlopp i Lidköping, med vändpunkt på Lockörn, så den tänker jag ta även om jag vet att jag kommer att få det ordentligt svettigt. Någon SM-medalj lär det inte bli (jag får fortsätta putsa på den jag har hemma), men om jag ler som Gebreselasie kanske kan jag få lite av hans fart i benen också. Om ett par dagar börjar laddningen.

Teenage Fanclub

2010-08-20T21:17:00.001+02:00

Besvikelsen över att Peter LeMarc ställt in höstens konserter har fortfarande inte lagt sig. Jag har inte ens förmått mig till att stövla ner till Konserthuset för att lösa in biljetterna än. Det blir så definitivt att det inte blir några konserter då. Jag vill liksom fortfarande hoppas på att han ändrar sig, trots att jag vet att det är lönlöst.

Lite plåster på såren får jag hoppas att Teenage Fanclub kan bidra med när de kommer till Göteborg 21 november. Faktum är ju att Teenage Fanclub är ett av de där banden som mognat snarare än åldrats med åren (milda makter, 20 år har det hunnit gå sedan debuten). Musiken har ju egentligen låtit likadan hela tiden, bara bättre för varje skiva (varje fall i stort sett).

Rachel´s

2010-08-20T10:40:00.004+02:00

För knappt ett år sedan skrev jag om Rachel´s på den här bloggen i ett inlägg om musik att läsa till. Jag skrev då att "Rachel´s Music for Egon Schiele är den absoluta favoriten (kan vara den mest spelade skivan jag äger)". När nu hösten så smått börjar komma krypande och det åter är dags att krypa ned i soffan med en god bok ackompanjerad av regn på rutan kommer Rachel´s göra sitt bästa för att överrösta det där smattrandet.

Rachel´s är för mig musik att läsa till, men också så mycket mer. Music for Egon Schiele är som jag skrev för ett år sedan en av de mest spelade skivorna jag äger. Det enda Rachel´s kanske inte är för mig är ett liveband. Men desto roligare då att hitta en hel konsert med bandet från Texas 2005 på Youtube.

Rachel´s är inte överdrivet aktiva som band för tillfället, men Rachel själv med efternamnet Grimes är snart i Europa och spelar, men tyvärr inte i Sverige. Härom året släppte hon också skivan Book of leaves i eget namn. Jag brukar lyssna på låtar från den på Myspace etc. för Cdon har till i somras tagit osannolika 399 kronor för skivan. Nu har den dock kommit i en ny importutgåva till det facila priset av 199 kronor... Det blir nog till att lyssna en gång till på låtarna på datorn istället.

http://www.rachelgrimespiano.com/

Utrensning

2010-08-14T22:22:00.003+02:00

Jag gick in på Bokia häromdagen och kastade ett öga på topplistan. På tio-i-topp listan låg nio deckare, den tionde boken var Sofi Oksanens Utrensning. Det är anmärkningsvärt att det ser ut så på topplistorna i Sverige. Ser det likadant ut i andra länder? Beror det på sommaren? Är annan litteratur inte tillräckligt intressant?

Funderingarna är många, men istället för att fokusera på att topplistan är så enfaldig, glädjs jag istället åt att Utrensning ligger där. En bok som visserligen är mycket spännande, men också handlar om hur det var att leva i Estland inte minst de omvälvande åren efter andra världskriget och Estland i början på det mycket händelsrika 1990-talet.

I boken får vi följa Allide och hennes släkt. Allide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin svåger, som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer. En dag i början av 1990-talet hinner historien ikapp henne. Allide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin trädgård. Kvinnan har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. Allide tar hand om henne. Snart går det dock upp för henne att kvinnan inte alls är någon främling trots att de aldrig setts tidigare.

Utrensning har kallats en litterär sensation och är också värd alla de priser som Sofi Oksanen fått för den. En roman som bara inte går att sluta läsa förrän sista ordet är skrivet.

Le Bestiaire Alpin

2010-08-14T22:13:00.003+02:00

Le Bestiaire Alpin var det inslag på årets kulturkalas i Göteborg som påverkade mig mest. Mitt i stadens och kulturkalasets vimmel och brus bjöd den franska karusellen upp till en åktur för alla små. Le Bestiaire Alpin är en helt ekologisk karusell som är byggd av drivved och snurrar med hjälp av energin från en gungbräda, som föräldrarna får hålla igång. Tillsammans med den levande musiken i form av melankoliska franska visor framförda antingen på ett ensamt gammalt piano eller ett lika gammalt dragspel blir det en smått magisk upplevelse.
Karusellen gick sakta och med stor omsorg placerades varje barn varsamt på ett av de av drivved skapade djuren. En och annan förälder blev säkert stressad av det låga tempot, själv blev jag tagen av hela upplevelsen. Jag kände mig mer som om jag var med i Amelie från Montmartre än att jag var kulturkalaset i Trädgårdsföreningen. Efter att njutit av Le Bestiaire Alpin gick jag sedan sakta och tyst genom stan med S i barnvagnen, stannade för en caffe latte och fortsatte sedan lika rofyllt flanerande hem.

Brukets blå

2010-07-25T21:05:00.003+02:00

Ibland, väldigt sällan, stöter man på en låttext med berättelse lika stark som lång roman. En låttext som fångar människokaraktärer och ett samhälle, en miljö och en tid som andra behöver flera hundra sidor på sig för att försöka klara av. Lucas Stark har med min favoritsång för tillfället, Brukets blå, klarat av just det. Han skildrar i sången människor, miljöer och ett brukssamhälle (och ett Sverige) på ett mycket övertygande vis. Jag ser alla karaktärerna framför mig, jag ser miljöerna och jag hör till och med "ljudet av skridskor mot nyspolad is". Ta del av berättelsen som fångat mig så på: http://www.myspace.com/lucasstark

Himlen i Bay city

2010-07-23T22:32:00.004+02:00

I en småstad i Michigan, någonstans mellan motorvägen, skolan och köpcentret, tycks Amy förutbestämd att uppleva en händelsfattig, typsikt amerikansk tonårstid. Det har också varit hennes mors avsikt: hon är judinna och emigrerade från Frankrike till Usa i ett försök att fly undan familjens förflutna. Ett förflutet som handlar väldigt mycket om släktens fasansfulla erfarenheter under andra världskriget. Historien lever vidare genom människorna och Amy som inte var född då kan ändå på ett påtagligt sätt känna och "minnas" vad familjen upplevt.

Himlen i Bay city är en obehaglig berättelse som visar på omöjligheten att skaka av sig det fruktansvärda, det trots att alla på något sätt försöker. Amy vill fly sin historia, men älskar på ett sjukt sätt att peta i såren. Hon känner en stor vrede och olycka och hon vill dö. Det går så långt att hon tänder eld på plåtkartongen, huset, som familjen bor i. Hela familjen dör, utom hon. Trots att hon utbildar sig till flygkapten för att undkomma askan från husbranden och koncentrationslägren blir hon aldrig fri svärtan och olyckan.

Det är mörkt, våldsamt och dystert. Mavrikakis lyckas ändå skriva en relativt lättsam skildring av svärtan. Någon har liknat hennes sätt att skriva vid Jeanette Wintersons, inte så tokig jämförelse. Poetiskt och vackert trots det mörka ämnet och de tragiska karaktärerna. Mavrikakis första bok i Europa, men hennes fjärde i Amerika. Jag vill gärna läsa fler.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

2010-07-19T21:24:00.004+02:00

Den kanske mest självklara bok i min bokhylla: Haruki Murakami - en författare jag tycker mycket om med en bok om min passion långdistanslöpining.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv med långdistanslöpning och triathlon.

Det finns så mycket klokhet i den här boken om såväl löpning som om livet i stort att jag inte tänker ge mig på att välja några citat och vill bara rekommendera alla att läsa den, löpare och icke-löpare.

Jag lär återkomma till boken fler gånger på denna blogg, för nu är tanken att skriva om lite annat än bara läsupplevelser i sommar och höst ...

Vänta, blinka

2010-07-19T21:09:00.003+02:00

Vänta, blinka är ingen enkel bok att kortfattat beskriva, men nedanstående rader från Adlibris är ganska bra.

"Det är en roman med flera historier som vävs in i varandra. Vi träffar den unga och blyga litteraturstudenten Sigrid som har ett avgörande möte med författaren Kåre, filmregissören Linnea som gör research i Köpenhamn, performancekonstnären Trine som kämpar med mjölkstockning och inte minst Viggo som längtar innerligt efter att få höra ihop med någon eller något. Fiskhandlardottern Elida, filmproducenten Robert och litteraturprofessorn Göran från Uppsala spelar också sina roller i denna rad av osäkra och tidvis desperata karaktärer, vilkas historier är sinnrikt sammanlänkade.

Vänta, blinka är på samma gång underhållande och djuplodande, skriven på ett lätt och lekfullt språk. Den är en originell roman som handlar om drifter och drömmar, kvinnor och män, om kärlek och vad det innebär att våga vara sig själv. Stämningen påminner om filmer som Short Cuts och Lost in Translation."

Boken innehåller många popkulturella referenser, själv tycker jag PJ Harveys texters betydelse för romanen är mest angelägna. En samtidsroman med stort S.

En spik, en ros

2010-07-19T20:53:00.004+02:00

Madeleine Bourdouxhes Gilles kvinna var en fantastik läsupplevelse och jag var så fort jag slog igen boken övertygad om att jag snart skulle återvända till hennes litteratur och det har jag nu gjort med novellsamlingen En spik, en ros.

Jag har ofta svårt att ta till mig samtliga noveller i en samling och likaså den här gången, men jag måste samtidigt säga att endast en eller två noveller går mig förbi, resterande engagerar mig. Bourdouxhe tecknar en rad intressanta och angelägna kvinnoporträtt. Novellen Under Pont Mirabeau är dessutom hennes självbiografiska skildring av flykten med sin nyfödda dotter från ett sjukhus i Bryssel över till Frankrike under andra världskrigets tyska ockupation. Tidlösa, enkla och viktiga noveller.

Babian, No och jag & Smaken

2010-06-03T20:16:00.013+02:00

Det är svårt att hålla liv i en blogg som småbarnsförälder. Lika svårt är det att få tid till att läsa lika mycket böcker som tidigare. Men att läsa mindre och saktare har också sin poäng. Att välja böcker i en strid bokström blir ännu viktigare då. Tre genomtänkta val jag gjort senaste månaden är Babian av Naja Marie Aidt, No och jag av Delphine de Vigan och Muriel Barberys Smaken.

Babian belönades med Nordiska Rådets pris litteraturpris 2008. Berättelserna handlar om mer eller mindre vilsna människor som i grunden kanske vill väl, men som handlar fel och gör varandra illa. Det handlar om moderna, urbana människor som förlorar fotfästet. Grymhet och ondska. Femton noveller, varav de flesta är mycket läsvärda.

Smaken kom egentligen ut före Igelkottens elegans, men här i Sverige kom den ut nu. Tyvärr. Mina förväntningar var efter den fantastiska igelkotten skyhöga på Smaken och den når inte alls upp till förväntningarna. Faktum är att gastronomkritikern Pierre Arthens sista timmar i livet där han ligger och söker en viss smak engagerar mig föga. Ett och annat minne från hans liv och avsmaken för honom som människorna runt honom känner fångar ibland, men nej - det är tyvärr ingen bok jag kommer rekommendera mina vänner ... då ska man komma ihåg att jag personligen fått säkert tio vänner att läsa Igelkottens elegans.

Den stora läsupplevelsen av de tre böckerna är tveklöst No och jag. En fullständigt fantastisk bok, som var totalt omöjlig att lägga åt sidan. Handlingen: En tonårsdröm konfronteras med verkligheten - Lou Bertignac en överintelligent tjej på 13 år är minst, yngst och bäst i klassen. Hon är enda barnet i en familj med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa. Hon tänker ut olika teorier för att tämja världen och är hemligt kär i Lucas, som är längst, sämst men coolast i klassen.Är vi så små, så oändligt små, att vi inget förmår?När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare dAusterlitz träffar hon No, en artonårig, hemlös tjej som låter sig intervjuas inför föredraget. Men det går längre än så: de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon beslutar sig för att försökoch den första i svensk översättning. Nästa kommer i hösta rädda No och ge henne ett hem och en familj. Delphine de Vigan är fransyska född 1966. No och jag är hennes fjärde roman . Hade det inte varit för sommaren - hade jag längtat till hösten ...

Innan männen

2010-04-08T09:38:00.002+02:00

Det var inte speciellt länge sedan jag (sträck)läste Dockan Bella av Nina Bouraoui, med Innan männen återvänder jag till den franska författaren. Precis som i Dockan Bella är det i Innan männen en kall, ångestfylld och destruktiv värld som vi som läsare placeras i. Boken handlar om Jérémie som bor i en förort med sin frånskilda mor, som nästan alltid är på resande fot. Det är sommarlov och Jérémie dövar sin ångest med hasch och erotiska fantasier om sin skolkamrat Sami som han i hemlighet åtrår.

Jag känner sympati för Jérémie och jag lider ofta med honom. Varför lämnas han så ensam? Varför visar inte hans mamma eller pappa någon kärlek för honom? Var är hans vänner? Han säger "Jag har en hård knut i magen, jag skulle vilja vara i någon annans famn för en dag för att kunna säga : Jag tror att jag har funnits.". Så ensam, så vilsen är han.

På samma gång har jag svårt för Jérémie. Tänk på att jag ligger med ett spädbarn på magen och läser boken. Hans destruktiva livsflykt gör ont i mig. Sympatin blandas med frustration, även om jag vet att min ilska helt borde riktas mot Jérémies omgivning och inte honom. Hur som helst läsvärt, berörande och störande.

Människor helt utan betydelse

2010-04-04T15:21:00.005+02:00

Ett par dagar innan min dotter Signe föds börjar jag läsa den här boken. När vi kommit hem från BB fortsätter jag läsa boken, trots att titeln på något sätt närmast hindrar mig från att göra det. Människor helt utan betydelse sådana finns väl ändå inte tänkar jag just bländad av livets mirakel. Om jag ändå för en sekund försöker koncentrera mig på något annat än Signe, Alvar och Helena så kan jag väl göra det på Människor helt utan betydelse. Boken är prisbelönt (Borås tidnings debutantpris), men framförallt är Johan Kling hyllad för sin film Darling, en film som jag faktiskt inte alls tyckte om. Människor helt utan betydelse är mycket bättre.

Det är Stockholmsskildring från 1990-talets slut och människor i tv- och mediabranschen. Vi får följa Magnus som kämpar sig fram på dåligt betalda frilansuppdrag. Han rör sig som en insekt på solstekta trottoarer under det ena mer förödmjukande mötet än det andra. Inte osäker bara i sin jakt på arbete, utan också på sitt förhållande med Josefin.

Romanen är vemodig, människorna är egoistiska och lyckade eller misslyckade - alla tycks de osäkra. Lyckan och glädjen är falsk, sorgen är namnlös. Människor helt utan betydelse är i sin enkelhet en mycket bra roman. Även om min inblick i tv- och medievärlden är begränsad upplever jag boken som mycket autentisk. Den säger väldigt mycket om vara ung vuxen i det moderna urbana samhället i vår tid. Fotnot: fantastiskt omslag.

Bumerang

2010-03-29T13:20:00.003+02:00

Bumerang kretsar kring Antoine Rey, som är utled på sitt jobb och avskyr att vara skild och ensamstående med två truliga tonåringar. När hans syster Mélanie fyller fyrtio, överraskar han henne med en helg vid Atlantkusten, där de brukade tillbringa barndomens somrar. Besöket väcker en mängd glömda minnen och Mélanie får en upprörande flashback. På vägen hem, precis när hon ska berätta vad som upprör henne, krockar de med bilen och Mélanie får livshotande skador. Samtidigt uppstår en ny kris då Antoines dotters bästa vän dör. Inget är lätt för Antoine som son, make, bror och far. Han träffar obduktionsteknikern Angèle visar sig vara bra på att ta hand om såväl Antoine som lik.

Nyligen sökte jag en sidvändare, en bok som inte går att lägga ifrån sig. Min önskan gick omgående i uppfyllelse med Tatiana de Rosnays Bumerang. En spännande och underhållande bok, med alla de inslag som riktigt uppslukande berättelser har såsom död, kärlek och hemligheter. Bumerang har deckarens spänning och en Gavaldsk värme. Precis som Antoine törstar jag efter de väl förborgade familjehemligheterna kring hans mammas död. Sarahs nyckel, en av de Rosnays tidigare böcker, håller på att bli film. Bumerang har också filmpotential, jag hade själv så oerhört tydliga bilder på näthinnan när jag läste boken.

Det sa (klik) mellan mig och Sekwa förlag någon gång ifjol och det är ett klart att vi fortsätter klicka. Som (klik) prenumerant på deras böcker är jag säker på att Bumerang bara är början på en rad trevliga läsupplevelser signerade Sekwa 2010. Med en avslutande fotnot kan lyftas att Sekwas mjukbundna böcker i ett angenämt format gör dem väldigt läsvänliga, passar såväl på resan som i horisontalläge i sängen.

Tristano dör

2010-03-18T14:13:00.003+01:00

Ett negativt sätt att inleda mina reflektioner, men när jag läser Tristano dör kommer jag underfund med att jag behöver läsa en annan sorts romaner en tid. Jag behöver svepas med av en fantastisk historia istället för att bara utmana mig med svåra texter. Tabucchi är en av Italiens mest framstående författare och ständig Nobelpriskandidat, men utifrån den här boken ger han inte mig alls lika mycket som t.ex. Le Clezio och Müller som fått priset de senaste åren. Tristano dör är inte dålig, det finns en litterär kvalitet i boken, men berättelsen är kompakt, icke-linjär och stundtals mycket svårläst. Några sidor i taget för att fånga det tänkvärda, mer är svårt att orka med.

Tristano dör är en roman om 1900-talets historia i Europa - en historia kantad av krig och våld, men också rik på konst, litteratur och filosofi - speglad genom krigshjälten Tristanos liv. Den som vill kan läsa in mycket i berättelsen om Tristano som har dragit sig tillbaka till sitt ensliga hus i Toscana för att dö. Han plågas svårt av sjukdom, men får av sin sköterska Frau Renate de morfinsprutor han behöver för att klara smärtorna. Under sina sista dagar kallar han till sig en författare för att teckna hans livshistoria. En historia som serveras med för rejält tuggmotstånd för min smak.

Den engelska flaggan

2010-03-15T11:43:00.001+01:00

Efter andra världskrigets slut ockuperades Ungern av sovjetiska trupper och med Röda armén i ryggen etablerades 1948 ett auktoritärt stalinistiskt styre. Det ökande förtrycket, den inskränkta friheten och den ständiga skräcken bidrog till att en studentdemonstration i oktober 1956 växte till ett hela folkets uppror; Ungernrevolten. Fem dagar av våld och oro följde, därefter verkade det som om Sovjet faktiskt var på väg att dra sig tillbaka. Glädjen skulle dock bli kortvarig och ungrarna fick bara uppleva en vecka av hopp om självständighet. Den fjärde november rullade sovjetiska pansarvagnar in i Budapest. Över 2 500 ungrare dödades, civila så väl som militärer, andra sattes i fängelse eller skickades till arbetsläger. Ytterligare 200 000 flydde västerut. Den engelska flaggan handlar om tiden mellan de två katastroferna.

Jag har inte tidigare läst Nobelpristagaren Imre Kertész och det tar några sidor innan hans långa vindlande meningar fångar mig, men när läsandet lossnar är det en fröjd att läsa hans vackra språk och ta del av hans och Ungerns erfarenheter i mitten av förra seklet. Framförallt minns efter jag läst boken och låtit en tid förflyta Kertész kärleksförklaringar till musiken och litteraturen och den kraft och räddningsplanka konstformerna utgjorde för honom under en tid full av prövningar.

Brev till en bokhandel - 84, Charing Cross Road

2010-03-05T08:10:00.001+01:00

1949 skriver Hanff sin första beställning till antikvariatet på 84, Charing Cross Road. Det är början på en livslång vänskap med dem som arbetar där. Brev till en bokhandel – 84, Charing Cross Road kom ut för fyrtio år sedan och är brev rakt upp ner skrivna mellan amerikanskan Helene Hanff och antikvariatet i London.

Det är väldigt fascinerande att följa hur en bokbeställning kan växa till en vänskap. Framförallt växer det fram en varm och innerlig vänskap mellan Helene och Frank Doel som expedierade de flesta av Helenes beställningar. De träffas aldrig någonsin i verkliga livet, IRL som man säger nu. Några månader efter Franks död skriver Helene till en vän:

”Om ni kommer förbi Charing Cross Road 84 kan du väl kyssa den från mig! Jag har så mycket att tacka den för.”

Väntan och förväntan framstår som starkare under den här tiden, tålamodet större. I dagens otåliga samhälle blir vi förbannade om folk inte svarar på mail och sms per omgående. Helene vurmade för sitt England fast hon inte kom dit under den tjugoårsperiod som brevväxlande pågår. Så här skriver hon i ett av de sista breven.

”… det kanske är lika bra att jag aldrig kommer dit. Jag har drömt om det i så många år. Jag har gått på engelska filmer bara för att se gatorna. För många år sedan var det en karl som jag känner som sa att folk som reser till England finner precis vad de är ute efter. Jag sa att jag ska leta efter den engelska litteraturens England, och då nickade han och sa: ”Det finns där.”. Kanske, kanske inte. När jag ser mig omkring här på mattan vet jag i alla fall en sak: det finns här.”

Ovanstående rader är fantastiskt ödmjuka. De rymmer en enorm längtan, men på samma gång en förnöjsamhet med tillvaron. Helenes kärlek till böckerna och litteraturen är så stark att den övervinner hennes trängtan. Att Helene inte åker till England och bokhandeln känns på något sätt bra. Det är en ynnest att, likt det oskuldsfulla barnet, få stanna kvar där i drömmarna. De inre bilderna förlorar inte sällan sin magi i verkligheten. Jag är övertygad om att det gäller den engelska litteraturens England också.

Rim på liv och död

2010-03-03T07:43:00.002+01:00

Amos Oz har själv sagt om Rim på liv och död att: "Detta är ingen vanlig bok, det är en exceptionell bok. Det är en bok om en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Och jag vet inte om läsarna kommer att finna det lättsmält, svårt, märkligt, lockande eller motbjudande att läsa en bok om hur en bok skrivs."

Huvudpersonen är en författare som under en natt vandrar Tel Avivs gator och i fantasin väver berättelser om människor han möter. Han ger dem namn och livsöden och kommer till och med till korta när han vågar sig på att förföra en av dem. Vad som händer i verkligheten och vad som egentligen sker i författarens huvud lämnas åt läsaren att avgöra, men Oz beskriver den fiktive författarens förhållande till andra människor som en successivt växande ”fysisk rädsla för kroppslig kontakt med främlingar”, och hur författaren ”tyngs av skamkänslor och förvirring”, som ”åtföljs av en djup sorg över att han alltid står utanför, att han aldrig kan komma någon inpå livet eller låta sig kommas inpå livet”.

Oz fångar i Rim på liv och död de problemställningar som författare, och säkert andra konstnärer och yrkesgrupper också, ställs inför. Rim på liv och död blir på det sättet något av en metaroman berättat med ypperlig precision. Det är väl ändå bara en tidsfråga innan han, mycket välförtjänt ska sägas, får Nobelpriset.

Löparna

2010-03-01T14:43:00.003+01:00

Löparna utspelar sig i vår samtid. Här är rörelsen tvärtom grundvalen för den bestående ordningen. Hur hon än löper kommer människan inte längre undan, varken sig själv eller den ordning hon är en del av.

I romanen är människorna fullt upptagna med sina egna eller varandras försök att försvinna. Scenen är vår kontinent - en värld formad av människans egen besatthet av att se. Se för att förstå, se för att njuta och se för att behärska. De är kringskurna av gränser de bär in på sina bara kroppar, gränser som generationer av kartritare, anatomer, pornografer och organpreparatörer bidragit till att befästa lika omutligt som passkontrollanterna på en modern flygplats. I Tokarczuks roman möter läsaren dem alla: de sedda och de osedda, de flyende och de vakande. Men var finns löparna idag? Och hur många är de?

I den polska originalutgåvan skrev Tokarczuk att boken försöker vara ”lojal mot den kakofoni och dissonans i vår upplevelse av verkligheten och världen, mot det omöjliga i att göra denna värld entydig, mot dess kaotiska väsen, mot dess sönderfall och dess slutgiltiga återuppståndelse i nya konfigurationer”. Vackert och träffsäkert.

Olga Tokarczuk har en orubblig förmåga att ställa de mest relevanta frågor kring människors liv idag. Som en till Svenska Akademien vädjande Daniel Sjölin i TV-programmet Babel säger ställer hon frågor som: vad är jag?, vem är jag? och vart är vi på väg? (se inslag http://svtplay.se/v/1737579/klipp_olga_tokarczuk).

Tänk er ett samtal mellan Zygmunt Baumann och Owe Wikström och krydda med Herta Müllers litterära kvaliteter och vi närmar oss Olga Tokarczuks sfär. Löparna är en ganska mastig roman, som kräver tid och kraft att läsa, men den är värd vartenda fundersamma pannveck. En fantastisk läsupplevelse.

Om natten i Chile

2010-02-15T20:49:00.005+01:00

Roberto Bolanos genombrott som författare lät vänta på sig, därför fick han försörja sig som såväl campingvakt som diskare under perioder. Men hela tiden skrev han, främst poesi. Han blev bara 50 år, men räknas ändå som en av Latinamerikas främsta författare.

Boken handlar om Sebastian Urrutia som är präst, chilenare, litteraturkritiker och medlem i Opus Dei, en bildad man med poetiska böjelser. Han ligger på sin dödsbädd och ser under en natt tillbaka på sitt liv och försöker rättfärdiga sig inför den åldrande yngling (samvetet) som anklagar honom. I sitt försvarstal berättar Sebastian Urrutia om sina möten med litteratureliten i Chile, hur han undervisade juntan i marxismens grunder och hur han lärt sig om falkars betydelse för att bevara kyrkobyggnader i Europa.

Om natten i Chile är faktiskt omöjlig att beskriva rättvist, den är så olik många andra romaner jag läst. New York Times skrev:

Ingen har beskrivit chilenska intellektuellas medgörliga tystnad inför makten så mörkt skimrande som Roberto Bolano. Hans roman är en enda lång ordström - till dels bekännelse, till dels försvarstal, till dels delirium - från prästen och kritikern Urrutia, en av dem som än ryckte i kopplet, än slickade det.

En udda, utmanande och mycket fascinerande bok väl värd att läsa.

Kroppskonstnären

2010-02-15T14:15:00.002+01:00

Artisten Lauren Hartke lever tillsammans med den betydligt äldre filmregissören Rey Robles, som har ett brokigt förflutet, i en hyrd gammal villa vid havet på New Englandkusten. En morgon efter en till synes vanlig frukostmåltid tillsammans tar Robles bilen och kör till sin första hustrus våning på Manhattan. Han kommer inte tillbaka.

Lauren stannar kvar i huset - och upptäcker att hon inte är ensam. I ett tomt rum högt upp hittar hon en egendomlig liten man. Han svarar inte på hennes frågor men talar med Reys röst, och Lauren känner igen replikerna från sina egna samtal. Gåtfullheten fångar henne - han har ännu en förmåga: han minns framtiden.

Lika bisarr som handlingen låter när man beskriver den lika bisarr är berättelsen. Jag har verkligen svårt för att förstå boken. Det är en berättelse som ska väcka tankar om hur vi uppfattar tiden, verkligheten och kärleken. Hos mig väcker den mest tankar i form av frågetecken. Jag blir inte klok på den och kan därför inte säga att jag tycker att den är att rekommendera trots att språket är vindlande och spännande. Om Don DeLillo får Nobelpriset (han brukar ju nämnas inför utnämningen) får jag väl försöka räta ut frågetecknet genom att läsa mer, men annars tror jag att jag lämnar DeLillo för en tid.

Gilles kvinna

2010-02-15T14:13:00.002+01:00

Madeleine Bourdouxhe, född 1906 i Liège och död 1996 i Bryssel, är mest känd för sin roman Gilles kvinna som utkom i Paris 1937, där den mottogs med stor entusiasm av bland andra Simone de Beauvoir.

Gilles kvinna är ett passionsdrama i arbetarmiljö. Berättelsen är förlagd till 1930-talets Belgien. Elisa lever med sin man Gilles i utkanten av ett industrisamhälle. Hennes liv med hushållsbestyr och småbarn styrs helt av hennes uppslukande kärlek till Gilles. Till den dag katastrofen, förkroppsligad av hennes yngre syster, drabbar familjeidyllen och slår den i spillror.

Bourdouxhes roman är en fantastisk stark kvinnoskildring. Däri delar jag obegränsat de Beauvoirs entusiasm. Det finns något fullständigt tidlöst i boken, precis som i alla riktiga starka romaner (eller klassiker om man vill använda det uttrycket). Det är lättläst, men inte ett uns banalt. Nyss läste jag Jenny av Sigrid Undset. Gilles kvinna följer i samma spår även om handlingarna utspelar sig i olika miljöer. Ser redan fram emot att läsa mer av Bourdouxhe.

Dockan Bella

2010-02-15T09:03:00.002+01:00

"Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den."

Nina Bouraoui, av franskalgeriskt ursprung, är född 1967 och räknas som en av de riktigt betydande unga författarna i Frankrike. Dockan Bella, 2004, är en självutlämnande berättelse i dagbokens form om en ung kvinnas utforskande av sin sexuella identitet, av kärlekens och skrivandets villkor.

Det är en dekadent tillvaro vi möter kvinnan i. En tillvaro där natten är allt. Gayklubbar, neonljus och tillfälliga förbindelser. Jakten på sann kärlek är desperat och ofta utan verklig mening. Även om det är desperat jakt och dekadent miljö så är inte den dagboksskrivande kvinnan längre bort än att man kan tycka om henne. Hon och miljöerna påminner snarare om Pedro Almodovars världar där värme och utsatthet möts. Om sträckläsning innebär att man sätter sig i soffan och läser boken i ett enda andetag utan paus är det inte speciellt många böcker jag sträckläst, men faktum är att Dockan Bella läste jag just på det sättet.

Ett år av magiskt tänkande

2010-02-04T13:37:00.003+01:00

Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.

Dessa tre meningar inleder Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Meningarna återkommer sedan om och om igen i boken. De tål att läsas många gånger och de kräver också eftertanke och reflektion. Livet är skört. Det finns stunder i alla människors liv då det blir så obehagligt uppenbart. Det kan handla om naturkatastrof i Haiti, en trafikolycka i ishalkan eller som i det här fallet när Joans man John dör knall och fall av en hjärtinfarkt när de satt sig ner för att kvällsmål.

En olycka kommer sällan ensam. Samtidigt som John dör vårdas deras gemensamma dotter Quintana på sjukhus. Hennes influensa har gått över i en svår lunginflammation och blodförgiftning. Hon svävar mellan liv och död. Ett år av magiskt tänkande är en personlig, ibland närmast privat, redogörelse för de tankar kring liv, död, sorg och vänskap som Joan brottas med denna tid.

Jag har lite svårt för berättelsens kontext, det som är Joans vardag, med drinkar i mondäna miljöer och celebriteter i vänskapskretsen. För amerikanskt, för mycket Hollywood. Jag hade mycket hellre läst samma berättelse i en vardag som känt igen mer. Ett år av magiskt tänkande förlorar också på att det stundtals blir för mycket sjukdomsjournal och för lite poesi.

Det är ingen fantastisk romankonst, men Didions bok vinner på att den tar upp frågor som vi så gärna parerar och undviker i vår vardag. Därför är den värd att läsa. Det är livets förgänglighet, nödvändigheten av att leva när vi kan och tacksamheten för alla stunder jag förskonas från döden som jag tar med mig efter läsningen.

Jenny

2010-01-31T18:34:00.004+01:00

Förorden i Brombergs förträffliga utgivning av välvalda Nobelklassiker ger berättelserna en kontext och förståelse som fördjupar läsupplevelsen. Ebba Witt-Brattströms förord till Jenny är inget undantag, men jag önskar att jag hade läst det efter genomläsningen istället för före då det avslöjade historiens nyckelskeenden.

När jag börjar läsa Sigrid Undset roman Jenny från 1911 vet jag således att huvudpersonen Jenny Winge i första delen av boken lever konstnärsliv med sina vänner i Rom och där träffar Helge Gram som blir kär i henne. I andra akten (det är lätt att se boken som uppbyggd i tre olika akter) flyttar hon hem till Norge, men hennes förhållande med Helge Gram saknar gnista. Istället faller hon för hans far, Gert Gram, som hon också får ett barn med. I tredje akten återvänder hon efter att ha förlorat sitt barn, brutit med Gert och tillbringat en tid i Tyskland till Rom. Där återknyter hon kontakten med Gunnar Heggen. En god vän, som också kanske är den rätte för Jenny. Men Jenny mår inte bra, förlusten av hennes barn tar henne naturligt nog hårt. När Helge Gram åter tar kontakt med Jenny ställs allt på sin spets och Jenny orkar inte leva längre utan tar sitt liv.

Jenny handlar om kärlek, konstnärsliv och möjligheten eller omöjligheten att förena dessa för en kvinna. Det är fantastiskt prosa, en sådan där roman som man bara förlorar sig i. Jenny är en förbluffande tidlös berättelse. Den kom ut för hundra år sedan, men skulle faktiskt lika gärna kunna vara skriven av en kvinna idag. För det är en kvinnoroman, kanske en av seklets främsta. Om inte den här boken återfinns bland 2010 års största läsupplevelser när det är dags att summera läsåret är jag bara att gratulera för det betyder i sådana fall att jag kommer få ett år fyllt av osannolikt mäktiga läsupplevelser. Att läsa Jenny är just en sådan storslagen läsupplevelse.

Just så-historier

2010-01-22T07:30:00.003+01:00

I Just så-historier, utgiven år 1902, bjuder Rudyard Kipling på tolv fantasifulla berättelser för både barn och vuxna. Här ger han en sagolik förklaring till hur det till exempel kommer sig att den stora valen bara kan äta pyttesmå djur och varför kamelen har puckel. Och hur kom egentligen alfabetet till?

I förordet till boken skriver Johan Asplund ”Utgångspunkt för Just så-historier är barns outtröttliga frågvishet. Frågorna brukar vara av sådan art att det sanningsenliga svaret borde lyda ›Vet ej‹. Men det duger inte. Den vuxne tvingas hitta på ett svar, en ad hoc-historia.”.

Den som har barn känner igen sig i detta. Som liten grabb krävde jag nog ofta sanningen (även om jag stundtals levde i fantasivärldar helt och hållet), den tilltalade mig mer än mystiken. Idag vet jag inte om jag är lika säker på det. En bra historia är ofta ett bättre än sanningen. Särskilt som den absoluta sanningen är sällsynt (om den ens existerar). Som pappa är jag fortfarande i den positionen att allt jag säger är sanning, vilket ibland kräver en bättre historia än sanningen. Kipling ger i boken flera uppslag som jag kan komma att använda i min konversation med barn.

Egentligen är Just så-historier lite av en parantes i min bokflora. Ibland till och med ganska småtråkig, men med mig tar betydelsen av fantasi. En ingrediens i livet som är lika viktig för vuxna som för barn.

Älskarinnorna

2010-01-20T08:59:00.005+01:00

Svenska Akademiens motivering till Nobelpriset i litteratur 2004:

”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

Förstod ni vad det stod? Vi tar det en gång till, sakta den här gången. Motiveringen uttrycker nämligen precis vad det handlar om, såväl i Älskarinnorna som i hela hennes författarskap.

”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

Jelineks Nobelpris är det mest ifrågasatta på många år. Horace Engdahl skriver i förordet att namnet Elfriede Jelinek kan framkalla konvulsioner och salivstänk hos erfarna litteraturbedömare och att den seriösa litteraturen inte rört upp sådana känslor sedan Samuel Beckett fick priset. En ledamot hoppade av Akademien. Själv är jag stolt och glad över det mod som Akademien visade.

Älskarinnorna handlar om Brigitte och Paula. De är mer av åskådningsexempel än psykologiskt utmejslade gestalter. Med hjälp av exemplen vill Jelenik visa på hur kvinnor når ”lycka” i ett patologiskt samhälle. Lycka och status nås endast genom äktenskapet till mannen. Den som söker annan lycka, som försöker vara en egen individ, förlorar.

Jag har läst en del feministisk kritik genom åren, akademisk och skönlitterär, men knappt någon av den har varit så fullständigt obarmhärtig som Elfriede Jelineks. Skoningslöst dissekerar hon förtrycket i det patriarkala samhället. Älskarinnorna innehåller inga versaler, de gemena bokstäverna kanske också är ett sätt att skriva om männen med de bokstäver de är värda. Knivskarpt. En dolk rakt i mellangärdet på patriarkatet.

Pojken i randig pyjamas

2010-01-18T07:49:00.002+01:00

Pojken i randig pyjamas handlar om Bruno, 9 år, och hans familj som bryter upp från livet i Berlin under krigsåren. Brunos älskar sitt liv tillsammans med vännerna i Berlin och har ingen förståelse för att pappans arbete tar dem därifrån till en tråkig plats på landet. Väl på plats på landet upptäcker Bruno från fönstret på sitt nya hem en massa baracker omgärdade av stängsel och murar. Innan för stängslen går människor klädda i randiga pyjamas. Brunos pappa är en högt uppsatt militär, som hälsar alla soldater som kommer och går i hemmet med Heil Hitler. Pappans nya arbete är på ett ställe som Bruno tror heter Allt Svisch.

Som läsare förstår man ganska snabbt vilket ställe Bruno hamnat på och vad hans pappa har för hemskt arbete. För en nioårig kille som Bruno är allt inte uppenbart. Han förstår exempelvis inte varför pappan säger att människorna där inte är riktiga människor och varför man inte får leka med dem. När Bruno smiter ut på upptäcktsfärd träffar han pojken Shmuel som finns på andra sidan stängslet. Bruno och Shmuel börjar prata med varandra och blir så småningom goda vänner.

Det är en bra historia och avslutningen är raffinerad. Att berätta om förintelsen utifrån ett barns naiva ögon förstärker det omänskliga i den. Bilden av Bruno och Schmuel på var sin sida stängslet är mycket stark. Boken får mig att ifrågsätta inte bara det stängslet utan alla stängsel mellan människor. Med den naiva skildringen av förintelsen vill Boyne belysa det faktum att vi som aldrig varit på andra sidan stängslet heller aldrig kan förstå och känna det som de som försöker leva där gör. Det är ungdomsroman med historian i fokus, varför det språkligt inte utmanar som jag är van att romaner jag läser gör, men å andra sidan är det en riktigt bra berättelse.

Nära hem

2010-01-10T10:46:00.003+01:00

Alice Munro beskrivs av förlaget som en av världens mest älskade författare. Hon har också kallats den bästa nu levande skönlitterära författaren i Nordamerika. Inga små ord. Hon fick Man Booker International Prize ifjol (efter Nobelpriset den finaste utmärkelsen en författare kan få) och lanserars nu i Sverige med bland annat Nära hem.

Nära hem är en samlingsvolym med totalt tolv noveller. Novellerna är hämtade från tre olika novellsamlingar och tre olika decennier, men påminner alla om varandra. Alice Munro lyckas alltid trycka in ganska mycket i en novell. I varje novell får vi möta flera personer i såväl dåtid som nutid. Handlingarna utspelar sig ofta på landsbygden i Kanada. Vardagliga historier om vardagliga, men komplexa och mångdimensionella, människor och människoöden. Nästan alltid tittar gestalterna tillbaka på sina liv och funderar över varför livet blev som de blev. Alltid med kvinnorna i centrum.

Novellerna känns ibland röriga med alla sina bifigurer och olika tidsplan. Emellanåt också ganska bagatellartade. Men om man tar sig tid och läser dem lite långsammare och en novell i taget så växer de. Halvvägs in i den fyrahundasidiga boken (förresten en snygg och bok till omslag och format) upptäcker jag att det är så samlingen ska läsas och därför är också mina favoritnoveller de senare såsom Five points, Annorlunda och Utbrott.

Alice Munro nämns ibland i Nobelprissammanhang. Vi får se hur det går med det. Hur som helst är jag glad att jag stiftat bekantskap med hennes enkla, mänskliga och varma noveller.

Hjärtdjur

2010-01-07T22:34:00.003+01:00

Jag kan inte tänka mig något mer storstilat sätt att inleda läsåret 2010 på än att läsa senaste Nobelpristagaren Herta Müller. Jag jublade när hon fick priset i höstas. Roligt med någon jag läst och framförallt på grund av att jag verkligen gillade henne när jag läste henne. På så sätt låg jag också ett steg före många andra när hennes namn tillkännagavs av Peter Englund. Utan press eller stress kunde jag istället ta mig an ytterligare en Müllerroman under julhelgen.

Så mycket julfrid sprider dock inte Hjärtdjur. Romanen handlar om en grupp vänner i Rumänien, som hela tiden måste akta sig för Securitasmännen i Ceausescus obarmhärtiga styre. Ständigt avlyssnade och förföljda osäkra på vilka människor som är pålitliga vänner och vilka som går regimens ärenden. Hjärtdjur är typiskt Müllerskt och likheterna med en bok som Idag skulle jag helst inte vilja möta mig själv är slående.

Genom Herta Müllers böcker får jag nästan obehaglig inblick i en vardag som var verklighet i europeiskt land för inte alls länge sedan. Det är pågick samtidigt som växte upp. Vad lite jag visste, vad lite jag förstod.

Hjärtdjur kräver en viss insats de första femtio sidorna eller så, men sedan kan jag inte sluta läsa. Språket, berättelsen, symboliken - allt är oemotståndligt. Hjärtdjur är tveklöst ett verk som manifesterar Nobelpriset.

En summering av musikåret 2009

2009-12-23T09:45:00.003+01:00

Andra Sahligheter har väl blivit en blogg om böcker, antar jag, men i högerkolumnen har jag inte bara listat alla böcker jag läst under året utan också de konserter jag lyssnat till. Det tål någon form av summering i slutet av året det också.

21 konserter blev det totalt. Ett par riktiga arenakonserter – Bruce Springsteen på Stadion och U2 på Ullevi, några kyrkokonserter och några besök på Konserthuset och Göteborgssymfonikerna. Anmärkningsvärt är att om man räknar konserterna på Liseberg som gratis (vilket jag faktiskt tycker att man kan göra när man skaffat sig ett billigt årskort) har över hälften av konserterna jag varit på i år varit gratis. Inte illa. Och ”gratis är gott” heter det ju. Jo, faktiskt i flera av fallen. Tänker exempelvis på Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz, Bob Hund och Uno Svenningsson.

Rock n´roll-igast i år var Nisse Hellberg på Nefertiti för ett par veckor sedan. I mina öron och ben svänger inte rockmusik mer än så här. Mest nostalgiskt och samtidigt fortfarande nyskapande var nog Bob Hund på Götaplatsen. Kul att se den gamla och nya generationen Bob Hund fantaster på samma gång. Nostalgiskt, men inte alls nyskapande, var Morrissey. Bruce Springsteen var bra, men konserterna på Ullevi har gett mig mer starka känslor. Alltid lika trevligt är det att lyssna till Göteborgssymfonikerna, lusten efter fler konserter ebbar aldrig ut.

Bästa konserterna som helhet är svårt att bergsäkert slå fast, men i skrivande stund känns följande fyra mest minnesvärda:

- Thåström, Anna Ternheim och Freddie Wadling, Trädgårdsföreningen
- U2, Ullevi
- Jul i folkton, Konserthuset
- Nisse Hellberg, Nefertiti

Att äntligen gå och lyssna till Jul i folkton med Sofia Karlsson, Lisa Rydberg, Ale Möller, Lena Willemark m.fl. var väldigt stort. Sedan några år tillbaka är deras skiva Jul i folkton lika given som granen och tomten hemma. Live gör de något mer av låtarna och jag har väl sällan blivit så bländad av hur skickliga musiker som stod på scenen på samma gång som denna Luciakväll. En promille av Ale Möllers musikalitet och jag hade själv kunnat hålla julkonserter (nedan ett nytt klipp från TV4).

http://www.youtube.com/watch?v=AorqImqgDNQ&feature=related

När jag gick hem genom den ljumma sommarnatten efter att ha lyssnat till Thåström var jag helt övertygad om att han är bäst av alla live. När kvällens förförelse mattats började jag åter prata om Louis Philippe som bäst, men även i decembermörkret framstår Thåströms konsert som exceptionell. Största ögonblicket var nog Fan, fan, fan (se nedan).

http://www.youtube.com/watch?v=hox1pbo6Ypc&feature=related

Jag var så tagen att svetten bokstavligt talade pärlade sig på hela kroppen. Andra riktigt förtrollande stunder var när U2 spelade Moment of surrender (årets låt) på Ullevi, några av numren i Jul i folkton (inte minst Lisa Rydbergs solonummer) och Bruce Springsteen lyckades som vanligt att få några låtar att glänsa extra.

Moment of surrender på Ullevi:
http://www.youtube.com/watch?v=bOgCw_6ckgA&feature=related

Bruce Springsteen, Thunder road på Stadion (inte världens roligaste klipp, men å andra sidan en av världens bästa låtar någonsin):
http://www.youtube.com/watch?v=aO2nulJ8gFA

Två biljetter är redan införskaffade till konserter 2010 – Depeche Mode och Peter LeMarc – så jag ser redan fram emot nästa musikår.

Summering av läsåret 2009

2009-12-21T13:53:00.006+01:00

Dags att summera läsåret 2009, även om julhelgen förhoppningsvis möjliggör för ytterligare någon läsupplevelse 2009.

Först det kvantitativa. Under året har jag läst 36 titlar (hela listan syns i högerkolumnen), vilket är sex fler än ifjol. 20 av böckerna är skrivna av kvinnor, 16 är skrivna av män. En fjärdedel av böckerna är skrivna av svenskar, men faktum är att ännu fler är skrivna av fransmän. Författare från Sverige och Frankrike dominerar därmed min läselista fullständigt detta år. Sju av titlarna är skrivna av författare som fått Nobelpriset i litteratur. Flest böcker läste jag av Anna Gavalda (fyra stycken). Äldsta boken jag läst under året är Ormboet (Francois Mauriac), som kom ut 1932.

Sedan det kvalitativa. Jag har läst så många olika typer av böcker under året så det är helt omöjligt att värdera och jämföra dem med varandra, men de sju största läsupplevelserna var av olika anledningar följande:

- Ormboet, Francois Mauriac
- Allt är vind, J-M G Le Clezio
- Den röda soffan, Michèle Lesbre
- Igelkottens elegans, Muriel Barbery
- Utrop, Celine Curiol
- Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda
- Den utstötte, Sadie Jones

Listan är långt ifrån huggen i sten, men ovanstående sju berättelser bär jag med mig och kommer sannolikt att fortsätta bära i mitt inre bibliotek för en lång tid framöver. Var allt jag läste bra? Nja, jag är rätt så selektiv och noggrann när jag väljer titlar så jag läser sällan en dålig bok, men visst har jag läst ett par mer tveksamma böcker under året. Olustigast mådde jag när jag läste några av novellerna i Insekt (Claire Castillon), mest konfunderad var jag när jag läste Inlandsbanan (Erik Beckman) och trögast gick det nog att läsa Tåbb med manifestet (Lars Ahlin).

Vilken bok ser jag då mest fram emot nästa år? Jo, Smaken av Muriel Barbery. Smaken kom faktiskt ut före Igelkottens elegans och är Barberys debutroman. Den utspelar sig i samma fastighet som Igelkottens elegans, där gastronomikritikern Pierre Arthens ligger för döden och desperat söker efter en speciell smak. Själv kommer jag ägna så mycket tid jag bara kan att även 2010 söka efter speciella upplevelser i böckernas värld.

Pojkår

2009-12-21T09:43:00.004+01:00

För sex år sedan fick J.M. Coetzee Nobelpriset i litteratur. I motiveringen kan man läsa »... som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet.« En motivering som lockar till läsning och sedan 2003 har jag haft för avsikt att läsa något av honom, men det har förunderligt nog dröjt tills nu. När jag väntade så länge kändes det naturligt att börja i Coetzees barndomsskildring för att sedan läsa mer om jag skulle få mersmak.

I Pojkår berättar J.M. Coetzee om sin barndom i en mindre stad norr om Kapstaden på 1940- och 1950-talen. I nitton koncentrerade kapitel återger han skärvor från det förflutna, om uppväxten i en vit medelklassfamilj i rasförtryckets Sydafrika. Skärvorna från det förflutna formar dock aldrig någon hel bild av författaren som barn. Han förblir lite av ett mysterium för mig. Pojken Coetzee sticker ut mot sina vänner i vissa fall, men hela tiden gör han det bara lite grann. Han är med, han har vänner, men samtidigt finns det något som gör honom lite udda, något som kanske förklarar varför han blev författare. Sista raderna i boken visar på det kall han redan som barn känner för att berätta om människorna och världen runt omkring sig.

Någonstans under läsandet växer också tanken på vad min barndomsskildring skulle innehålla fram. Coetzee gör olika nedslag, tillsammans bildar de en helhet (om än lite ofullständig). Vad skulle jag skriva om? Det är spännande att fundera över och det tåls verkligen att fundera över, men livet på Lockörn, landbandy på gatan och klippdockor på köksgolvet är väl givna antar jag.

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

2009-12-07T15:32:00.003+01:00

Anneli Jordahl har med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) tagit ett djärvt och i vissa läger ifrågasatt grepp att fantisera kring verkliga historiska personer som Ellen Key och Urban von Feilitzen och deras kärleksförhållande på distans manifesterat i många och lång brev om kärlek, åtrå, litteratur, familj, barn och livets meningsfullheter. Är det acceptabelt att hitta på brev och formulera så privata saker som här görs? Anneli Jordahl är övertygad om det och hon är också säker på att Ellen Key skulle ha applåderat hennes litterära grepp om hon levat. Nämnas kan att det finns en väldigt intressant artikel om Jordahls bok och några andra liknande böcker finns i senaste numret av Vi läser.

Själv gillar jag Jordahls grepp, även om jag framöver säkert kommer att ha svårt att hålla isär den verkliga med den litterära gestalten Ellen Key. Jag kan nog aldrig mer hålla isär hennes privatliv, hennes (påhittade) tankar etc. med hennes skrifter om familjen, barnuppfostran och feminism. Men mig stör det inte. Det berikar istället min uppfattning och syn på Ellen Key.

Boken kan vid sidan av att läsa den som en bok om Ellen Key också läsas som en stark kärlekshistoria om omöjlig kärlek. Jordahls språk är lysande, förunderligt vackert. Hon lyckas fånga en känsla av autencitet som är imponerande. Tankarna går ibland till Alexandra Coelho Ahndorils romantrilogi om tre historiska personer. Jordahl och Coelho Ahndoril har samma känsla för att fånga tidsandan och skapa liv i historian.

Sånt man bara säger

2009-12-05T22:08:00.004+01:00

I Vi-tidningen (nr 1 2009) intervjuades Helena von Zweigbergk om sin då kommande bok Sånt man bara säger. Jag bestämde mig på en gång för att läsa den. På bokmässan köpte jag den, dock direkt inte ur handen på von Zweigbergk även om jag försökte. Både hon och jag stod tålmodigt och väntade på att förlaget skulle komma med böcker efter det att hon läst ur den på en scen i A-hallen. Som tur var fick jag hur som helst med mig en bok från mässan.

Efter att ha läst boken inser jag att den inte riktigt grep mig så som jag trodde att den kanske skulle göra. Författarjaget som drivs av en längtan från alla krav och måsten till en stuga i skogen får snart en femtonårig systerdotter på sonen och berättelsen blir snabbt en historia om deras relation, systerrelationen och andra familjerelationer. Mötet är ofrillvilligt och femtonåriga systersonen har också vänt samhället - inte minst skolan - ryggen. Hans mamma har också gjort det då hon slutat betalat hyra och annat och dragit utomlands. I kontrast till systrarna står deras gamla pappa som plågas av att se att döttrarna inte har det bra och av att hans fru sedan länge är sjuk i alzheimer, men ändå vägrar att ge upp såväl moraliska som samhälleliga måsten.

Det är lättläst och i flera avseende en angelägen berättelse i den bemärkelsen att man vill fortsätta vända sida på sida, men jag hade nog hoppats att den skulle ha handlat mer om människans längtan bort från samhällets måsten, krav och osunda ideal än vad den faktiskt gör. Jag gillar berättelser om människor som drar sig undan och rent av vänder samhället ryggen oavsett om det är berättat med bråddjup eller med humor (som exempelvis Erland Loe). Jag hade önskat att Helena von Zweigbergks karaktärer kunde speglat ett mer allmänmänskligt drag om människors längtan efter frihet och autencitet i ett samhälle som snurrar allt snabbare och som tål att ifrågasättas.

Roligt och utmanande Nobeltips

2009-12-05T21:59:00.003+01:00

Jag roas av quiz av olika slag, men gäller det litteratur är det alltid lite extra roligt. Jag har tidigare länkat till ett quiz på GöteborgsPostens webbsida, den här gången går länken till Lyrans Noblesser (faktiskt en av de få bloggar jag verkligen kan säga att jag följer och således samtidigt kan passa på att rekommendera). Här finns också fortfarande några dagar (tävlingen stängs 9 december) på sig att vinna tre Nobelklassiker (aldrig tidigare har väl Nobelklassiker varit så smakfullt förpackade som i den här serien).

http://lyrannobel.blogspot.com/

Augustpriset

2009-11-27T13:08:00.002+01:00

Jag borde sluta spela på lotto och istället satsa mina surt förvärvade kronor och ören på vilka som ska få litterära utmärkelser. Vad gäller Nobelpriset var jag i år på rätt spår, vilket jag har bevis för på bloggen, men utan bevis på bloggen måste jag ändå slå mig för bröstet och säga att jag sedan nomineringarna blev klara var helt övertygad om att Steve Sem-Sandberg skulle få priset för hans uppmärksammade bok om förintelsen.

Kommer jag nu att läsa De fattiga i Lodz? Den verkar intressant, men samtidigt lite väl omfångsrik (700 sidor). Sem-Sandbergs medverkan i Babel i veckan förstärkte dock min längtan efter att läsa boken och statistiskt sett kommer jag att läsa den. Om man ser vilka böcker som fått priset tio år tillbaka i tiden, så har jag läst åtta av dessa (80 procent).

1999 Livläkarens besök av Per Olov Enquist (Norstedts)

2000 Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Norstedts)

2001 Underdog av Torbjörn Flygt (Norstedts)

2002 Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren (Albert Bonniers Förlag)

2003 Skraplotter av Kerstin Ekman (Albert Bonniers Förlag)
2004 Gregorius av Bengt Ohlsson (Albert Bonniers Förlag)
2005 Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm (Albert Bonniers Förlag)
2006 Svinalängorna av Susanna Alakoski (Albert Bonniers Förlag)
2007 Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark (Norstedts Förlag)
2008 Ett annat liv av Per Olov Enquist (Norstedts Förlag)

Jag var bakom dig

2009-11-25T08:20:00.007+01:00

Jag var bakom dig är skriven som en enda lång monolog utan paus, men är ändå lättläst. Berättelsen är simpel. Det handlar om en man i trettioårsåldern (berättarjaget) som lever tillsammans med fru och två små tjejer i en gammal fransk koloni. Deras äktenskap är i en kris efter det att mannen varit otrogen. Men när frun tar sin revansch och träffar en svart atletisk man rämnar tillvaron för mannen.

"Kort och gott så väntade jag som sagt med att må dåligt tills jag var runt trettio. Eller snarare med att upptäcka att jag kunde må dåligt som vem som helst och att min så kallade psykiska styrka, min så kallade charmfulla likgiltighet, min så kallade distans i alla lägen, i alla fall rent teoretiskt, rent idealistiskt, rent litterärt, att allt detta inte räckte långt när jag väl åkte på en helt vanlig fet smäll på käften som kom från hjärtat och med full kraft."

För att komma undan åker han med sin far till en italiensk stad. Där på ett café tar en tjej som sitter bakom honom kontakt. De bestämmer en date och blir blixtförälskade i varandra. Berättarjaget tvingas till slut att välja mellan frun eller italienskan han träffade två dagar på semestern.

Alla de känslor som sköljer över en person som dras mellan trygghet och förpliktelser mot dem som står närmast kontra lusten och önskan att ge sig hän åt passionen skildras magnifikt av Nicolas Fargues. Alla som bara tänkt tanken kan nog känna igen sig i det virrvarr av känslor som uppstår. Vad är rätt? Gör jag rätt? Hur vet jag att jag gör rätt?

Jag tycker mycket om boken. Jag sögs med ordentligt i språket, i berättelsen och de svåra frågor som berättarjaget står inför. Det är en helt naken berättelse om kärlek, åtrå, samvetskval, svartsjuka, misstänksamhet, förödmjukelse och frågan om att välja sig själv eller andra som jag rekommenderar till bedragare, bedragna och alla andra.

Insekt

2009-11-19T20:41:00.003+01:00

Nyligen läste jag ut Därunder ett helvete och konstaterade då att Claire Castillon troligen gör sig bättre i novellform än i romanform. Efter att nu ha läst Insekt kan jag verifiera att det är så. På några rader har Castillon på ett enkelt och skickligt vis förflyttad mig i det här fallet till 19 olika handlingar.

Så Castillon är en novellförfattare med stora kvaliteter. Bra så, men vad är det egentligen hon skriver om? En mor till tvillingar som knuffar ut ett av sina små barn genom framdörren på bilen för att hon bara vill ha ett barn och inte två, en mor som lämnar sitt nyfödda barn på BB och tar till fettsugning och samtidigt låtsas för mannen och pappan som varit bortrest länge att barnet aldrig fötts och funnits och i en tredje novell injicerar en mor sin egen avföring i sin dotters kropp. Det är så sjukt, så skruvat och magstarkt att jag bara mår illa.

Alla novellerna behandlar relationen mor-dotter. Alla är inte lika förskräckliga som de ovan nämnda, men faktum är att nästan alla bär på mycket hat, ångest, våld, begär och sjukliga böjelser. På tok för mycket för mig det här. Jag har kommit att tycka väldigt mycket om böckerna som Sekwa förlag ger ut, men den här lämnar en obehaglig smak i min mun.

Ormboet

2009-11-17T08:10:00.001+01:00

I Ormboet skildrar Mauriac en stormrik gammal advokat, som i sin omättliga girighet har isolerat sig från sin familj och gjort allt för att bedra dem på arvet. Men hans girighet är endast det yttre tecknet på hans svikna kärleksbehov, som aldrig blivit förlöst. När han till sist nås av den gudomliga nåden står hans familj lika främmande och hatfull som tidigare.

Mauriac vädjar själv till läsaren. »Nej, det var inte pengarna denne girigbuk älskade, det var inte efter hämnd som denne ursinnige törstade. Det verkliga föremålet för hans kärlek kommer ni att lära känna om ni har kraft och mod att höra på denne man ända till hans sista bikt, som döden avbryter «

Jag har haft den kraft och det mod som behövdes för att följa advokaten Louis sista bikt och jag är häpen av hur engagerad jag blivit i boken. Det handlar om pengar, en stukad familj, börd, klass, Guds tro, kärlek, kärlekslöshet, tystnad, avund, uppoffringar o.s.v., men Mauriacs rader om hur parets säng blivit vittne till all denna tystnad och brist på förståelse under 40 år blir den mest påtagliga och beklämmanden bilden av allt detta. 1952 fick Mauriac Nobelpriset i litteratur. Nästan 80 år efter den gavs ut känns fortfarande kollosalt relevant. En klassiker i ordets genuina betydelse.

Den perfekte vännen

2009-11-11T07:12:00.005+01:00

När Jonas Karlsson i höstas klev in på det café där jag satt kände jag en liten ilning i kroppen. Han är helt enkelt en person jag beundrar en smula. Han är en fantastisk skådespelare, med en trovärdighet och bredd som få. Men Jonas Karlsson har många strängar på sin lyra. Som författare är han inte lika känd, med hans första novellsamling Det andra målet, var fantastiskt bra och uppföljaren Den perfekte vännen är också den en underbar samling noveller. Gemensamt för novellerna är att de handlar om män, som trevar och famlar lite på arbetet, i skolan eller i vänskapsrelationer. Lättläst, underhållande, men med djup. Jag känner igen både mig själv och andra människor, miljöer och tider i boken.

I Det andra målet belönades den uppmärksamme läsaren på att flera av novellerna anspelade på varandra och knöts ihop. Den berättartekniken använder Karlsson inte den här gången, men vi som läst första boken får en belöning i form av följande rader: På radion läste en skådespelare en novell som han skrivit själv. I historien ingick ett tal, sextionio. Skådespelare påstod att det blev nittiosex om man vände på det, vilket naturligtvis var en uppenbar lögn och jag kände hur ensamt det är att ständigt vara den ende som ser sanningen i denna lättlurade värld.

Musik ligger flera av karaktärerna varmt om hjärtat. Ordet namedropping, som jag inte tror att jag tagit i min mun de senaste tio år, poppar upp i mitt huvud. Namedropping är just vad Karlsson sysslar med när han bland många artister får in exempelvis Magnetic Fields, The National och Joan as a policewoman i texten. Karlsson använder också musiken för att, på ett underhållande vis, föra berättelserna framåt som när han beskriver en människosort som gör allt till sitt, utifrån Will Oldhams musik. Spela en Bonny Prince Billy låt för honom och innan du hunnit lyssna igenom Bonny Prince Billys senaste skiva så har vännen alla skivor, kan allt och står snart vid dörren med armen om sin nya bästa kompis Will.

Därunder ett helvete

2009-11-10T06:37:00.003+01:00

Berättarjaget i Därunder ett helvete, Den lilla, är författare. Hon iakttar allt som händer runt henne i familjen. Hennes utgångspunkt är att alla män är åsnor. Hennes partner, hennes pappa och hennes farfar. Alla är de åsnor. Hon forskar så att säga i varför kvinnorna i hennes familj dras till åsnor. Stoffet ska bli en bok.

Hon är inte lite bitter, cynisk och giftig. Ibland med all rätta. Hennes farfar som pissar på hemhjälpen är ju inte helt igenom mysig. Men hennes partner, han som vill henne väl, tycker jag ibland synd om. Visserligen vill han forma den lilla, men hans uppsåt är inte bara av ondo. Den lilla äcklas ändå av allt som är åsnan - hygien, småsaker, kommentarer (även de kärleksfulla, inte minst de). Hon väljer trots det inte att fly, utan att istället sätta sig över förtrycket. Genom att behandla honom med bitande arrogans demonstrerar den lilla sin makt över åsnan. En sak är klar, när hon är färdig med sin bok kommer åsnan dissekeras offentligt.

Claire Castillon och jag delar födelsedag i slutet av maj. Efter att ha läst Därunder ett helvete är jag tacksam för att jag inte delar mer med henne, eller rättare sagt hennes berättarjag. Om jag så bara fått en fotnot i berättelsen hade jag med all säkerhet ändå fått epitetet åsna.

Claire Castillon är en uppmärksammad författare i Frankrike idag. En sökning på Google ger många träffar, till och med bild- och videobanken är betydande. Därunder ett helvete är dock min första bekantskap med Castillon. Tidigare har ett par novellsamlingar getts ut på svenska (Sekwa förlag). Något säger mig att Castillons berättelser tar sig bättre ut som noveller. Därunder ett helvete har hur som helst gett viss mersmak. Insekt står redan i bokhyllan och väntar på att bli läst.

Mörkt vatten

2009-11-04T19:43:00.006+01:00

Äntligen har jag då läst Joyce Carol Oates. Om ett år kan hon vara Nobelpristagare. Hennes roman Mörkt vatten handlar om politik, makt och erotik. Boken utgår väldigt tydligt från det amerikanska samhället (handlingen utspelar sig medvetet på 4 juli) och vad det innebär att leva där, ”du är amerikansk flicka” är något som Oates återkommer till gång på gång.

Med en knivskarp precision beskriver Oates en bilresa som slutar i en katastrof. På ett party träffar Kelly Kelleher den framgångsrike senatorn, som hon skrivit sitt examensarbete om, och de fattar tycke för varandra. Fascinerad av senatorn, hans såväl politiska som erotiska dragningskraft, åker hon med honom på en bilfärd trots att han är onykter. Om sin farliga dragning till den framgångsrike äldre mannen som hon känt bara några timmar, om sårbarhet och drömmar, om sitt korta liv och svåra död berättar Kelly själv på ett gastkramande sätt medan vattnet fortsätter att strömma in i bilen.

Oates belyser med boken vår fascination för makt (och maktens män). Boken kan också ses som en kommentar till vad ett människoliv är värt, exempelvis gör Oates en utläggning om dödsstraffet i USA. Handlingen är förlagd till 1991, men berättelsen kan också läsas som en berättelse om vad som verkligen hände 1969 i Chappaquiddick, den dag då senator Edward Kennedys bil hamnade i vattnet och hans högst tillfälliga flickvän Mary Jo Kopechne drunknade. Joyce Carol Oates har skrivit många böcker och jag kommer sannolikt att läsa fler.

Den lilla flickan i Vintervelodromen

2009-11-01T12:47:00.002+01:00

När Herta Müller fick Nobelpris blev jag nog lite väl exalterad vid mitt skrivbord. Snabbt som ögat, en kvart efter tillkännagivandet, beställde jag hennes Hjärtdjur, men mitt i ivern råkade jag av misstag också beställa Annette Mullers bok Den lilla flickan i Vintervelodromen. Kanske var det ett undermetvetet misstag, då jag faktiskt läst om Annette Mullers bok någon dag tidigare, men ändå, min avsikt var inte att beställa den. Jag bara råkade lägga den i inkorgen.

Istället för att ställa den i bokhyllan med en kommentar som "nåja, jag kan väl behålla den och läsa den någon gång" började jag helt sonika istället med att läsa den före andra böcker jag beställt. Nu ångrar jag varken det eller beklagar mig över mitt lilla köpmisstag.

Mullers bok är enkel, ibland knastertorrt redogörande, men samtidigt väldigt intressant och angelägen. Böcker om förintelsen finns det i tusental, men just den här delen av historien var ny för mig. Det handlar om barndomen och uppväxten i en judisk familj i Paris. I hemmet driver föräldrarna en syatelje. Annette Muller berättar om livet i familjen, om glädjeämnen och sorger.

Men familjen och dess tidigare liv tillsammans får ett abrupt avbrott, sextonde och sjuttonde juli 1942, när de och tretton tusen andra judar grips av fransk polis. Många av dem förs till Vintervelodromen. Däribland då nioåriga Annette och hennes bröder och mamma. Efter de obehagliga dygnen i Vintervelodromen väntar något av lägren får de flesta av dem.

Att läsa någon skriva om sig själv och sin egna minnen från Förintelsen är alltigenom gripande. När Annette beskriver händelsen där hennes mor ber Annette eller hennes bror att lägga sig intill henne trots att det droppar vatten på henne är otroligt gripande. Ingen av barnen vill dock ligga intill modern, de vill ju inte bli blöta eller kalla. Att de sedan aldrig någonsin skulle få fler tillfällen att sova intill sin mamma är oerhört hårt att ta in.

Utrop

2009-10-30T08:39:00.001+01:00

Har ni någonsin funderat på vilka kvinnorna och männen som ropar ut tåginformation på centralstationen är? Jag har då aldrig gjort det. Nästa gång jag kommer till en större tågstation ska jag lyssna lite mer noga på rösten. De mest osynliga människorna kan vara de mest angelägna att skriva och läsa om. Sekwa förlag har i sina utgivningar gett ett par av de osynliga människorna i Paris utrymme, tidigare en portvakt (Igelkottens elegans) och nu en ung kvinna som ropar ut reseinformation på en tågstation.

Utrop handlar nämligen om en ung, namnlös kvinna som arbetar på järnvägsstationen Gare du Nord. Osynlig sitter hon och ropar ut tågens ankomster och avgångar. Anonym söker hon sin identitet. Hon är intill besatthet förälskad i en man som älskar och lever med en annan kvinna. Ändå väntar hon enträget på att han ska bli hennes. Under tiden utsätter hon sig för slumpmässiga och ibland rent av farliga möten med främlingar i storstadens skumma kvarter. Med sin kärlekstörst och starka medkänsla blir hon ett lätt offer för männens åtrå. Vad än gör kan hon inte fly undan skuggan av det övergrepp hon utsattes för i tonåren.

Att kvinnan förblir så osynlig (Vad heter hon? Hur gammal är hon? Vem är hon?) är en stor förtjänst i boken, det förstärker hennes anonymitet och ger hennes erfarenheter ett mer allmänmänskligt drag. Att hon dessutom har ett helt vanligt arbete och tycks vara en vanlig sökande tjej gör att hon vara vem som helst där ute. Vad vet vi egentligen om alla människor runt om oss? Paul Auster älskar tydligen boken och jag är också väldigt förtjust. Utrop, är fransyskan Celine Curiols (född 1975) debutroman.

Den bästa utsikten

2009-10-28T11:07:00.005+01:00

Sveriges Radios novellpris 2009 gick i år till Petra Revenue för novellen Den bästa utsikten. En vinnare, som jag efter att ha läst novellen, intensivt applåderar.

Novellen är med i novellsamlingen Världens Barn 2008 och kretsar kring pensionären Tord. Den tidigare golvläggaren finner ingen mening i sin tillvaro som pensionär. Han och hans fru har slutat prata med varandra för länge sedan. Tord funderar på att ta sitt liv, men hans funderingar på att begå självmord faller av olika skäl. Han menar nog egentligen inget med det och en dag upptäcker han och några av granngubbarna på gården att den nyinflyttade kvinnliga grannen går omkring naken i sin lägenhet varje dag mellan 12 och 14. Gubbarna som tidigare undvikt varandra blir vänner och träffas varje lunch hemma hos Tord, då han har den bästa utsikten till den nakna grannens lägenhet. Kvinnans nakenhet ses dock inte med blida ögon av alla grannar. Ett uppror startar.

På ett plan fantastiskt rolig och på ett annat plan samtidigt bitsk kritik mot den vardagsfundamentalism och rädsla för det ovanliga som finns överallt. Novellen i sin helhet finns på:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1057&artikel=3057607

Trevlig läsning!

En anekdot: Petra Revenue är, likt mig, uppvuxen i Lidköping. Om Lidköping har hon sagt: ”Jag tycker stan var så hemsk med väldigt många elaka människor. Jag kom dit i andra klass och hade jättesvårt att trivas då. Det är kanske inte Lidköpings fel men jag gillar inte den stan. Jag kallade gågatan i Lidköping för golgata. Det var vantrivsel.”.

En bokbeställning

2009-10-27T17:31:00.004+01:00

... med mycket franskt, lite svenskt och lite rumänskt. Fotboll, förintelsen och kommunism. Lika blandat och spännande som en bokbeställning ska vara. Läsfåtöljen - här kommer jag igen.

Jordens medelpunkt

2009-10-26T15:36:00.006+01:00

En kollega till mig sänder då och då en dikt till mig och andra kollegor. Häromdagen fick vi den här både roliga och tänkvärda dikten av Peter Curman.

Jordens medelpunkt

Varför skulle inte Horndal vara världens medelpunkt? Varje människa står ju ensam på jordens hjärta, vare sig hon står i kö i Oscarssons ICA-butik eller i New Yorks tunnelbana.

Varje människa är innesluten i sitt eget liv, hör blodet susa i öronen, hjärtats orubbliga slag. Livet är sig alltid likt fast det klär ut sig på olika sätt, tar sig olika åtbörderpå olika orter.

Kanske är det rent av lättare att fördra livet i den indiska byn, där rollerna på förväg är fördelade, livsmanuskriptet författat, än här i Horndal där det åtminstone är teoretiskt möjligt att bryta upp och ge sig iväg?

Men ändå förbli nog de flesta bofasta där de är. Det är inte de stora upptäckterna som förankrar oss i tillvaron utan de små. Att kunna tyda tecken. Att veta något om de spår som tiden lämnat efter sig. Att veta var smultronen växer. Om det blir lingon nere vid sjön till hösten.

Den som reser jorden runt får lätt skavsår på näthinnorna. De ena synen förjagar den andra. Men den som lever långsamt i ett stilla landskap gör kanske en längre resa. Under varje sten gömmer sig dolda världar lika hisnande som de städer som om natten glöder under flygplansvingen. Ett kantarellställe kan lysa upp mer än en miljonstad. Livet har liksom länstrafiken sin egen tidtabell.

Ivar Arosenius på Göteborgs Konstmuseum

2009-10-25T19:11:00.005+01:00

Jag har via bilderboken Kattresan, som min son Alvar och jag läser, fastnat för Ivar Arosenius målningar. Nu pågår en utställning med ca. 250 av hans verk på Göteborgs konstmuseum. Utställningen visar Arosenius alla olika typer av målningar. På ett sätt olika, men ändå, väldigt konsekvent Aroseniuska oavsett om det är familjeporträtt, sagomålningar eller samhällskritiska målningar. Jag fascineras starkt av hans konst. Utställningen förstärkte det och kan rekommenderas varmt. Flickan och ljuset nedan är bara en av flera favoriter.

En bibliotekaries kamp för litteratur och liv

2009-10-22T11:59:00.003+02:00

Handlingen i Den siste läsaren kretsar kring en flicka som hittas död i en brunn av sonen till en bibliotekarie i en avlägsen håla på den mexikanska landsbygden. Sonen blir förälskad i flickan och bibliotekarien hjälper polisen att finna mördaren i litteraturen. Mitt intresse för Den siste läsaren väcktes av en recension i Svenska Dagbladet och av Lyrans Noblesser (blogg). I SvD (090903) skrev Ulf Eriksson följande träffsäkra ord om David Toscanas bok.

Den sista läsaren är på ett plan en kommentar till en vidrig samhällsverklighet där unga flickor skändas och mördas. På ett annat plan är romanen en hyllning till litteraturen som den högsta av alla möjlighetskonster och den kanske enda räddningen undan tillvarons avgrundslika tomhet: räddning just därför att den inte utger sig för att vara en räddning.

Som hängiven bokmal tilltalas jag av huvudpersonen bibliotekarien Lucio omåttliga kärlek till litteraturen. Hela boken är en sorts kommentar till litteratur och läsande. Att läsa är för mig självklart, men inte för alla, varken här eller i den lilla byn i Mexico där handlingen utspelar sig. Lucio får aldrig låna ut en bok på biblioteket, istället raljerar invånarna över litteratur.

Byborna hade därmed redan en rad argument för varför man inte skulle läsa böcker: där står en massa saker som inte är sanna utan som är rena påhitten. Om jag håller handen över elden bränner jag mig, sa en man. Om jag skär mig med en kniv så blöder det och om jag dricker tequila blir jag full. Men med en bok händer ingenting, om inte någon kastar den i ansiktet på mig vill säga. De andra skrattade åt mannens ord, som också fick sätta punkt för diskussionen.

Jag skulle vilja att Den siste läsaren ingick i alla bibliotekariers utbildning (och andra vars uppdrag är att främja läsande). Dels för alla de goda skratten det kunde ge, till exempel när Lucio redogör för sina erfarenheter från bibliotekariekonferensen i Monterrey eller när han delger sin syn på katalogiseringen på dagens bibliotek, men inte minst för hans passionerade förhållande till skönlitteratur. Något som jag förstått inte är självklart bland dagens bibliotekarier (rätta mig om jag har fel).

Mexikanen Toscanas torra prosa är oerhört tilltalande. Lite som att läsa Saramago, där min fantasi som läsare också får utrymme att medverka.

Alla vill de ha ett lyckligt slut, säger han och ler, alla vill glömma det öde som väntar dem, undvika tragedier. Alla strävar de efter det banala och det andefattiga, det lättsamma och det kvinnliga. Och alla vägrar de att bidra till att skapa litteratur.

David Toscana har med Den siste läsaren i högsta grad bidragit till att skapa litteratur. Till och med Lucio hade nog placerat boken på bokhyllan istället för att kasta den till kackerlackorna.

Litteratur i dagens mediasamhälle

2009-10-21T10:40:00.004+02:00

Bibliotekarien och bokmalen Lucio i David Toscanas nya roman Den siste läsaren ogillar det mesta han läser. En författare som skriver för mycket vad karaktärerna har för kläder på sig, vilket vin de dricker och vilken musik de lyssnar på stör honom så till den milda grad att han kastar böckerna till kackerlackorna för att de långsamt ska tugga sönder böckerna. Han menar att den långsamma förgörelsen är mer effektiv och plågsam än att elda böckerna. Att exempelvis skriva att romangestalterna går klädda i ett visst klädesmärke är enligt Lucio rent nonsens.

Lucios konservativa, eller åtminstone rigida, syn på vad som är god litteratur är en stark kontrast till vad som idag uppmärksammas mest. Vi lever i ett alltmer medialiserat samhälle där gränserna mellan fakta och fiktion precis som mellan privat och offentligt är i sönderfall. För att få legitimitet måste författaren i betydligt högre grad än tidigare göra sig synlig inte bara genom den litteratur han eller hon skriver, utan också genom att vara åtkomlig och tilltalande i medierna.

Exemplen på hur litteratur och mediasamhället växt samman är otaliga. Carina Rydbergs Den högsta kasten lyfts ofta fram som startskottet på den här nya vågen. Maja Lundgren och Lars Norén följer i samma spår. Att vara känd ökar också chanserna att nå eller hur ska man annars förklara till exempel Carolina Gynning och Martina Haags framgångar. Författarna gör också sitt för att bli kändisar (Camilla Läckberg, Liza Marklund m.fl.).

För två veckor sedan disputerade Christian Lenermark vid Göteborgs Universitet med avhandlingen Sanna lögner. En avhandling som griper rätt in i de senaste årens diskussion om fakta- och fiktionslitteraturen och författarens villkor i mediesamhället och som ställer in sin fokus på nämnda Rydberg och Stig Larsson. Ett intressant inslag från Vetenskapsradions program Forum, om avhandlingen och fenomenet, finns på följande länk:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=1302&BroadcastDate=&IsBlock

Musik att läsa till

2009-10-19T13:10:00.005+02:00

Jag har sedan tio-tolvårsåldern lyssnat på musik så fort jag haft möjlighet. Under många år innebar det flera timmar om dagen. Så är det inte längre. Tiden jag ägnar åt musik är mindre än på väldigt länge. Som småbarnspappa ges inte samma utrymme som tidigare. Men det handlar inte bara om det, jag hinner ju läsa ganska mycket för tillfället (även om jag skulle vilja ha ännu mer tid åt det). Just nu ger litteratur mig mer än musiken. Dessutom är jag mer intresserad av litteratur. Vilka nya böcker är på gång? Vem är författaren? Hur kan litteraturen förstås? När det gäller musik är jag idag både ganska ovetande och ointresserad av vilka skivor som är aktuella, vilka artisterna bakom musiken är och hur det kan förstås på ett annat plan.

Om jag hade sett mig själv som den jag är nu för tio år sedan hade mitt 27-åriga jag nog ganska snabbt avfärdat mitt 37-åriga jag som lite mossig, stillastående och ointresserad vad det gäller musik. Jag hade nog provocerats av mitt Tjuren Ferdinand liknande musiklyssnade där jag under min korkek utan att störas av omvärlden sitter och lyssnar på mina favoriter utan bry mig om vad omvärlden upptäcker och lyfter till skyarna den här veckan.

Går inte läsande att kombinera med lyssnade? Jo, till en viss del, men även mitt läsande ackompanjeras mer än någonsin tidigare av tystnaden. På varje topplista över vad jag gillar att läsa till så ligger tystnaden överst, särskilt om den inbegriper naturljud som koltrastkvitter på våren eller vinande nordsjövindar på hösten. Men det händer att jag läser till musik och då återkommer jag gärna till samma musik, då den inte kräver lika mycket uppmärksamhet. Framförallt är det tre artister som bör framhållas: Rachels, Lars Danielsson och Bobo Stenson. Rachels Music for Egon Schiele är den absoluta favoriten (kan vara den mest spelade skivan jag äger). Vad gäller Lars Danielsson är det Libera me och Mèlange Bleu som förgyller mitt läsande och för Bobo Stenson är det framförallt Goodbye, men också Cantando.

Ett fall utan given lösning

2009-10-17T21:18:00.002+02:00

Albert Camus fick Nobelpriset 1957 med motiveringen "för hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid". Fallet faller väl in under den motiveringen. Jean-Baptiste, en lyckad advokat (den bäste och mest lyckade om du frågar honom), blir en dag vittne till hur en flicka försöker dränka sig i Seine. Han gör inget för att hjälpa henne, fast han kanske hade kunnat. Hennes skrik jagar honom sedan. Han flyr och nederlaget är ett faktum.

Boken är en monolog framförd av den mångt och mycket vidriga Jean-Baptiste Clamence vars egoism, självgodhet, översitteri väcker förargelse och avsky hos mig. Det värsta med med Jean-Baptiste är att han i sin vidrighet också är som alla andra. Hur väl jag än försöker att inte se mig själv i honom vet jag att vissa drag finns hos mig, precis som hos alla runt om mig.

Camus ställer genom Jean-Baptiste en rad viktiga frågor som rör bland annat skuld/oskuld, fel/rätt och ondska/godhet. Camus tar som den skicklige författare han är ut gemensamma och allmänna drag, erfarheter och svagheter vi delar och mänskliga beteendemönster. Med alla dessa ingredienser gör han ett människoporträtt som föreställer alla och ingen.

Jag fascineras av bokens, och Camus återkommande, frågor kring moral och samvete. Trots det måste jag erkänna att idén ibland överglänser läsupplevelsen. Monologformen blir i ibland svår att följa och Camus dribblar då och då bort mig, vilket gör att det är svårt att ta till sig allt.

Vilket bröd mättar egentligen människan?

2009-10-14T07:59:00.004+02:00

Årets nobelpristagare Herta Müller har jag redan i mitt inre bibliotek, men det finns många pristagare som jag inte läst. Nu är den listan en författare kortare, då jag i veckan läst Heinrich Bölls roman Ungdomens bröd. Böll fick Nobelpriset samma år som jag föddes, men handlingen i Ungdomens bröd utspelar sig under en dag i Tyskland i mitten av 1950-talet. Det är en kärleksroman, samtidigt som det är samhällskritisk bok. I efterkrigstidens Tyskland mättar inte bröd allena längre människor. Världsliga värden som pengar, konsumtion och yrkesmässig framgång krävs för en mättnadskänsla. Böll är dock väldigt kritiskt mot det framväxande samhällets nya hunger. Bokens huvudperson, den unge Walter, träffar Hedwig, och blir blixtförälskad. Han inser att det tomrum han har inom sig endast kan fyllas av äkta och djupa känslor som kärlek och vänskap. En insikt som får honom att ompröva vad som är viktigt och värdefullt i livet och fundera över vilket bröd det egentligen är som mättar en människa. På intet sätt en mindre relevant bok idag än när den gavs ut.

Lesbres röda soffa, min gröna fåtölj

2009-10-13T07:34:00.005+02:00

När svenska folket förargade sig över att Sverige inte räckte till mot Danmark i VM-kvalet, kunde jag, befriad från kommersiell tv som jag är, ägna hela kvällen åt Den röda soffan i min gröna fåtölj. Michèle Lesbres roman Den röda soffan (Sekwa förlag) är i sin litenhet (ca. 130 sidor) en alldeles underbar berättelse. Lesbres roman är just en sådan där berättelse som slukar mig och som är märkligt svår att lägga ifrån sig. Bara en sida till, bara en sida till.

I en röd soffa i en vindsvåning i Paris, sitter romanjaget Anne och läser för den gamla damen Clémence, som älskar litteratur. Allra mest älskar hon berättelser om upproriska och modiga kvinnor. De högläsningsstunder som Anne bjuder henne på är högtidsstunder Men så beslutar sig Anne för att göra en resa. Anne tar transibiriska järnvägen på jakt efter sin gamla kärlek, Gyl. Han har inte gett upp sina ungdomsideal utan flyttat till Bajkalsjön för att försöka skapa en idealvärld.

På transibiriska järnvägen möter Anne den tystlåtne Igor, som fascinerar henne mycket. Varför är oklart, men hans tystnad manar till eftertanke och det är eftertanke och meningsfullhet som blir Annes mål med resan och inte mötet med gamla kärleken Gyl. Ett möte som dessutom aldrig blir av. Anne återvänder i tankarna ständigt till den gamla damen hon har lämnat efter sig i Paris, till berättelserna hon läser för henne och fotografiet Clémence gömt i den röda soffan.

Den hänförande berättelsen förstärks av litterära referenser och karaktärernas poetiska aura. Berättelsen handlar om vikten av att välja det viktiga och sanna i livet och att det snarare är människorna runt dig här och nu än svunnen kärlek och storslagna ideal. Detta trots att boken framförallt andas en melankoli, som av Lesbré beskrivs som ett behagligt tillstånd. En tilltalande beskrivning.

Avslutningen på boken är raffinerad, dikt och verklighet flyter samman i och med Clémence hopp, eller snarare mjuka glidande, ned i Seine. Hon har tagit efter Kafkas Milena, som en gång simmade över Moldau för att möta den man hon aldrig slutat älska. Själv har jag fått kärleksstänk av Moldau eller Seines vatten på mig i och med den här både simpla och ljuvliga berättelsen.

Anna Gavalda x 4

2009-10-11T20:24:00.004+02:00

Sedan i somras har jag läst alla Anna Gavaldas böcker utgivna på svenska, dvs. två långa romaner, en kort roman och en novellsamling. Si så där 1 500 sidor, med andra ord ungefär vad en fem poängs kurs innehöll när jag läste på universitetet. Starten för mig var inte filmen Tillsammans är man mindre ensam, som säkert fått en del att börja läsa Gavalda, men likväl var det den boken jag började med i somras. Sedan var jag fast. Nu när jag precis lagt Lyckan är en sällsam fågel ifrån mig kan jag konstatera att Anna Gavalda berikat min värld med framförallt ett antal fascinerande människoporträtt.

Genomgående skriver hon om människor lite vid sidan av de mest upptrampade stigarna. De som ändå gått de upptrampade stigarna och lyckats här i livet framstår i Gavaldas värld, i många avseende mindre lyckliga än de stretande och excentriska individerna vid sidan av. Den oerhört framgångsrike arkitekten Charles i Lyckan är en sällsam fågel är bara ett exempel på en i omvärldens blick lyckad människa, som egentligen upplever sig själv som otrogen mot sitt sanna jag tills det att han träffar Kate, en av alla de där fantastiska originalen som Gavalda så konsekvent tar parti för. Gavalda beskriver en aning excentriska människor med flera tillkortakommanden, men samtidigt väldigt goda människor, med en enorm inneboende kraft. Alla karaktärerna i Tillsammans är man mindre ensam kvalar in som sådana.

Det som fascinerar mig med Gavaldas karaktärer är att hon ställer de lite mer udda existenserna intill, snarare än i kontrast, till de mer lyckade. På så sätt visar hon inte bara på olikheter, utan på en rad slående likheter. Jag tror att Anna Gavalda vill säga att vi duger som vi är och att det är viktigt att våga sträcka ut armen eller att våga visa sig svag. Titeln Tillsammans är man mindre ensam säger egentligen allt.

Om du vill börja läsa Anna Gavalda rekommenderar jag min egen utgångsruta, Tillsammans är man mindre ensam. Vill du inte ägna över 500 sidor åt hennes författarskap som test duger både novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och Jag älskade med honom (den sistnämnda nu bioaktuell). Oavsett vilket tror jag att om du gillar böcker med starka berättelser och tydliga människoporträtt skrivna med humor och en lätthet finns det en väldigt speciell Gavaldsk värld därute i bokhyllorna att upptäcka.

Poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap

2009-10-08T18:21:00.007+02:00

Att ”sakligt” och med ”poesins förtätning” beskriva förtryckets mekanismer, hur ondskan kryper under skinnet och förgiftar människorna, är Herta Müller storhet. Att hon dessutom gör det utifrån människors vardagsliv gör det än större, påtagligare och samtidigt mycket mer skrämmande. Igår och idag och en lång tid framöver kommer vi att få läsa om Herta och hennes författarskap. Själv hann jag läsa och höra om Herta i både Babel extra, Aktuellt (fördjupning), Rapport, P1, SvD, DN, GP och några bloggar bara igår. Således behöver jag inte skriva så mycket om Herta eller hennes författarskap, men jag ägnade också gårdagskvällen och dagens arla morgonstund åt hennes Idag skulle jag helst inte vilja möta mig själv. Spännande att gå tillbaka till en bok jag läste för ungefär ett år sedan och upptäcka hur mycket av berättelsen, språket och orden som jag minns och som jag tagit starkt intryck av. Nedan följer ett fragment jag fastnade för igår. I texten går det läsa in så mycket om det Rumänien Herta växte upp i, både vardagen och samhällets strukturer.

När jag inte är kallad till förhör går jag till fots in till stan, smågatorna fram till korson. Under akaciorna regnar vita blommor eller gula löv. Och när de inte fäller något faller bara vinden. När jag fortfarande var på fabriken lyckades jag bara två gånger ta mig in till stan vid lunchdags. Jag hade ingen aning om att det fanns så många människor som inte var på sitt arbete vid denna tid. Till skillnad från mig rusar de alla omkring på betald arbetstid, har i tjänsten uppfunnit trasiga rör, sjukdomar, begravningar och låter sig dessutom före promenaden också beklagas av cheferna och arbetskamraterna. Jag har en enda gång uppfunnit min farfars begravning, eftersom jag redan klockan nio, när affärerna öppnar, ville köpa ett par grå högklackade skor. Sent på eftermiddagen dagen före hade jag sett dem i skyltfönstret. Jag ljög, jag gick in till stan, köpte skorna och lögnen blev sann. Min farfar föll fyra dagar senare död ned från sin stol när han satt och åt. När telegrammet kom tidigt på morgonen, höll jag mina tre dagar gamla grå skor under vattenkranen och lät dem svälla. Jag tog dem på mig, gick till kontoret och sade, att jag måste vara hemma de två följande dagarna för att jag hade fått översvämning i köket. När jag ljuger ihop något hemskt, blir det sant.

Äntligen!

2009-10-08T13:48:00.004+02:00

Akademiens motivering till valet av Herta Müller lyder: "som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap". Valet är ypperligt. Hennes Idag skulle jag helst inte vilja möta mig själv var en stor läsupplevelse för mig. Jag stämmer upp i ett "Äntligen!".

Vem får priset imorgon?

2009-10-07T07:56:00.001+02:00

Imorgon är det då äntligen dags för Peter Englund att komma ut ur sin guldbur (som han kallade sitt tjänsterum vid ett samtal på årets Bokmässa). Jag tror inte att han kommer att göra samma högtidliga intryck som Horace, men viktigast är ändå att han tillkännager ett författarnamn som vi har eller kan ta till oss. Fjolårets vinnare JMG Le Clézio var verkligen ett sådant namn. Jag hade inte läst honom då, men många hade gjort det, och jag har under året läst tre-fyra böcker av honom (alla med samma stora nöje, den som inte läst Allt är vind än har en högtidsstund framför sig). Favorit iår är efter oddsen på Ladbrokes i tur och ordning: Amos Oz, Assia Djebar och Joyce Carol Oates. Bland favoriterna sätter Ladbrokes även Philip Roth, Adonis och Luis Goytisolo.

Mitt ”äntligen!” kommer att ljuda högst mellan kontorsväggarna om Amos Oz får priset av författarna ovan. Han är klok och uttrycker sig otroligt väl. Hur man botar en fanatiker borde alla läsa, vår värld skulle se bättre ut då. Vid sidan av Oz finns det några författare till i förhandsresonemangen som skulle få det att spritta till lite extra i kroppen. Jag tänker framförallt på Herta Müller, Haruki Murakami och Claudio Magris. Det är osäkert hur stor betydelse sekreteraren har för valet. Betydelsen tonas ibland ner, men om Englund ändå hörts lite mer på mötena i år, så bör väl ett par av mina namn inte ligga sämre till än tidigare. Mitt tips (jag tippar med hjärtat) blir därför Oz eller Müller. Men varför inte en skräll och då hoppas jag precis som varje år på P-O Enqvist.

Litteraturquiz

2009-09-29T13:09:00.001+02:00

Bara en vinnare, av 389 deltagare, lyckades pricka in alla elva rätt på GPs litteraturquiz på Bok- och biblioteksmässan. Själv fixade jag tio rätt. Missade oturligt nog frågan om vilken författare som döljer sig bakom pseudonymen David Cornwall. Det finns fortfarande chansen att testa quizet på GPs webb:

http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.213258-torslandabo-kunde-allt

Lycka till!

Bok- och biblioteksmässan 2009

2009-09-27T12:53:00.005+02:00

Det är alltid lika inspirerande att spatsera omkring på bok- och biblioteksmässan. I år var inget undantag. Hela lördagen, från morgon till kväll, ägnades åt mässan. Med ett program lika vältummat som Jose Saramagos böcker i min bokhylla gick jag och lyssnade till flera intressanta intervjuer och föredrag. Några händelser jag minns extra väl från årets bokmässa är:

- Peter LeMarcs halvtimma vid Vuxenskolans monter där han skämtade, bjöd på sig själv och inte minst spelade en fin version av en av sina absoluta örhängen Little Willie John.
- F.d. ärkebiskop KG Hammars samtal med Isabel Allende. Roligt och öppenhjärtigt och framförallt kanske KG Hammars tårar fick mig och publiken att stanna upp en aning. ”I wasn´t prepared”, sa han apropå tårarna framkallade av vad Allende berättat om sorgen efter sin dotter som dog 28 år gammal.
- Ärkebiskop Anders Wejryds samtal med Nils Uddenberg, samt Wejryds samtal med nye ständige sekreteraren i akademien Peter Englund.
- Att när jag äntligen bestämde mig för att köpa en signerad bok så missade förlaget att förse Helena von Zweigbergk med böcker.
- Johan Ehrenbergs politiska tal vid ETCs monter.

Därtill kommer naturligtvis den fina känslan av att titta på böcker, bläddra i dem och välja ut några extra spännande böcker att köpa. Jag laddar varje år för att köpa litteratur på mässan. Några av böckerna jag köpte syns på bilden, därtill kom bl.a. ytterligare ett par Nobelklassiker. Nu längtar jag efter kvällar och högtidsstunden i soffan under läslampan.

Ont, obehagligt och gripande

2009-09-24T14:27:00.002+02:00

Sadie Jones debutroman är en av årets mest uppmärksammade. Lovorden har fallit som novemberregn. I svensk press har Jones berättelse jämförts med Jonas Gardells, i brittisk press med Ian McEwan. Yates Revolutionary road är en annan liknelse, men den brittiska kontexten tilltalar mig mer och det ger också min romantiska bild av livet på den engelska landsbygden en törn.

Det här är en fantastiskt stark berättelse, det ska sägas med en gång, som äger rum i efterkrigstidens England (1945–1957) och handlar om två familjer i ett skenheligt och instängt samhälle på landsbygden. Den ena familjen är Albrights med pappa Gilbert, styvmodern Alice och sonen Lewis. Den andra familjen är Carmichaels med den väl ansedde och rike företagaren Dicky hans hustru och de två döttrarna Tamsin och Kit. Berättelsen handlar om sorg, utanförskap. Om människors oförmåga att älska, trösta och kommunicera. Den handlar också om våld i nära relationer, självdestruktivitet och missbruk.

När nioårige Lewis mamma drunknar när de är och badar rämnar deras värld. Lewis älskade sin mamma och Lewis pappa Gilbert älskade henne lika mycket. Om det är chocken och sorgen, den psykiska barlasten från kriget eller det redan tidigare långa avståndet till sonen (bl.a. orsakat av kriget) som får Gilbert att avvisa Lewis i sorgen är oklart. Kanske är det samhällsandan och tiden.

I andra delen av boken försvinner Lewis allt längre bort från sin familj, från samhället och från sig själv. Med hjälp av bland annat alkohol och våld på sig själv (han snittar sig regelbundet med rakblad i armen) blir Lewis den utstötte, någon som ingen tycks vilja veta av. Men utan att Lewis vet eller vill veta något finns det en två år yngre flicka i grannhuset – Kit Carmichael – som ser honom och som också börjar att älska honom. Kit är lite av en särling hon också. Omvärlden förstår inte varför, men som läsare vet vi allt. Hon får stryk av sin far. Mycket och regelbundet, medan systern Tamsin får all kärlek. Mamman håller tyst. Men Lewis destruktiva bana går fort. Han tänder slutligen eld på kyrkan och hamnar i fängelse.

Två år senare kommer ut. Han är förändrad och vill börja om på nytt. Men den en gång utstötte förblir utstött. Omgivningens oförmåga till förlåtelse och en andra chans tar fram de dåliga sidorna hos Lewis. Även Kit blir bränd och besviken på Lewis. Men innerst inne älskar Kit Lewis. Till slut inser Lewis också att han älskar Kit, men också hur mycket han hatar hennes pappa som hela tiden drivit hetsjakten på honom i byn. Berättelsen går mot ett samtidigt storslaget och litet slut…

Det är en obehaglig bok. Jag skruvar på mig i soffan. Det gör ont att läsa Den utstötte. Erik Löfvendahl skriver träffande i sin recension i Svenska Dagbladet (090528):
”…en stilstudie i konsten att förvandla en intelligent och känslig pojke till en både destruktiv och självdestruktiv individ, genom att hela tiden behandla honom repressivt och nedlåtande. Alla föräldrar borde läsa den här romanen. Genom negativa förväntningar kan man skapa ett monster.”

Mina varmaste rekommendationer, men det kommer att kännas och säg inte att jag inte varnade dig.

Jag bär med mig Igelkottens elegans

2009-09-24T14:25:00.002+02:00

Det har gått några månader sedan jag läste Igelkottens elegans, men jag tänker fortfarande mycket på den. Det är en sådan där bok där bokmärken eller markeringspennan kan användas hela tiden. Jag bläddrar titt som tätt i den och njuter av hur Muriel Barbery skämmer bort mig som läsare med träffande filosofiska betraktelser och sköna ord.

Rättigheterna till boken har sålts till si så där 40 länder hittills. Fantastiskt, inte minst med tanke på att första utgåvan bara trycktes i 4 000 exemplar. Den har belönats med flera litterära priser och nu håller den på att filmas. Bra recensioner, men också djungeltelegrafen tycks ha spridit ryktet om berättelsens förträfflighet. Själv har jag slagit på trumman i min bekantskapskrets så till den milda grad att familj, kollegor och en faktiskt en hel bokklubb valt att läsa Igelkottens elegans. Så här beskriver Sekwa förlag boken:
”Bokens huvudperson presenterar sig så här: ”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år gammal och portvakt på Rue de Grenelle nummer 7 i en småborgerlig fastighet. Jag är änka, kortväxt, ful och småfet, jag har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Men framför allt motsvarar jag så på pricken karikatyren av en portvakt att ingen någonsin skulle få för sig att jag är mer beläst än alla husets självgoda rika.”

Romanen handlar även om Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Hon är så besviken på allt och alla att hon har bestämt sig för att begå självmord på sin 13-årsdag. När en av husets lägenheter säljs till en japansk herre i sextioårsåldern, blir han en länk mellan de båda kvinnorna. Paloma ser bakom Renées fasad och de blir vänner. Paloma tycker att Renée har ”en igelkotts elegans: en taggig borg utåt … bedrägligt trög, våldsamt självständig men otroligt elegant”.”

Till helgen kommer jag bege mig till Bok- och biblioteksmässan och tacka Sekwa för boken och samtidigt införskaffa ett par av deras andra böcker, som också verkar hålla hög klass såsom Den röda soffan och Utrop.

Kung Eric och kung Philippe

2009-09-18T13:32:00.003+02:00

Jag är avundsjuk på de franska fotbollsfansen. Deras fotbollsexpert heter Philippe Auclair och är samtidigt världens bästa låtskrivare under artistnamnet Louis Philippe. Tänk att få lyssna till hans vackra stämma och samtidigt passionerat få förklarat varför lagen spelar som de gör. Vi får försöka uthärda Rit-Ola, den där torra killen från Falkenberg och någon av ”alla heter Glenn i Göteborg” gubbarna. Philippe är Gunners fan. Han blev förälskad i Highbury 1987. Sedan dess har han inte missat många Arsenalmatcher. Han arbetar för RMCinfo, den största radiokanalen i Frankrike. Han bidrar också regelbundet till France Fooball. Dessutom har han i Storbritannien arbetat för Setanta Sports News, som deras expert på fransk fotboll, och för de båda radiokanalerna Talk Sport radio och BBC Scotland. Han har ibland blandat sitt fotbollsintresse med låtskrivande. Det tydligaste exemplet kanske är låten When Georgie died om George Best.

Nu har Philippes första bok om fotboll kommit ut (skriven på engelska). Den handlar inte oväntat om Eric Cantona, som precis som Philippe funnit sig tillrätta norr om Engelska kanalen. Med Ken Loachs nya film Looking for Eric på biograferna kunde knappast boken ha kommit lägligare. Extra spännande är det naturligtvis att både Cantona och Auclair också tar fotboll och konst på precis lika stort allvar. Det ena är inte viktigare än det andra. Det ena utesluter inte det andra. Pele och Rimbaud behandlas med samma engagemang. Cantona säger i boken:

An artist, in my eyes, is someone who can lighten up a dark room. I have never and will never find difference between the pass from Pele to Carlos Alberto in the final of the World Cup in 1970, and the poetry of the young Rimbaud.

Boken är något av en tegelsten. Philippe har intervjuat omkring 200 personer i Cantonas närhet. Philippe försöker finna mannen bakom myten och enligt recensenterna har han lyckats otroligt väl.

Mespop, en del av min musikhistoria 2

2009-09-15T14:41:00.008+02:00

Den tidigare utlovade reseberättelsen om färden in i mespopriket måste ta sitt avstamp i två klassiska fanzines – Grimsby Fishmarket och Smaragd. Jag minns inte hur jag helt plötsligt satt med två fantastiska fanzines i min hand, men det kan hur som helst förklaras med min ständiga jakt efter nya musikupptäckter. Det gick inte speciellt lång tid till det att jag själv döpte om mitt fanzine Musikbotanik till Le jardin de popmusic (efter namnet på en Heavenlyskiva) och började missionera den väna popmusiken i vårt rike i fanzines och andra musiktidningar. Men hade det inte varit för Grimsby Fishmarket och Smaragd och de underbara kassetter redaktörerna försåg mig med hade jag kanske aldrig sjungit med i Anorak city för full hals och känt mig en aning religiös när jag nu ser Harvey Williams framföra den i en kyrka för popfrälsta.

http://www.youtube.com/watch?v=0EADnN2KHBI

Inte minst minns jag första kassetten jag fick från Smaragd-Anders. A-sidan innehöll 45 minuter med Jazz Butcher Conspiracy. B-sidan innehöll hela Le jardin de Heavenly samt en låt vardera med The Orchids, Jonathan Richman, Another Sunny Day och jag tror att den fjärde låten var Field Mice. Alla de där artisterna kom att bli kollosalt viktiga för mig. Grimsby Fishmarket lyfte istället él records artister som Louis Philippe, Would-Be-Goods, Momus och Always. De blev alla också fantastiskt betydelsefulla för mig. Louis Philippe är nummer ett i min värld och har så varit i femton år. Would-Be-Goods är inte långt efter och 2008 gav de ut årets bästa popskiva.

http://www.youtube.com/watch?v=aupkCvJabos

I början 1990-talet och upptäckten av den väna musikens poprike är något av min nördigaste era och samtidigt period med djupast fascination för musik. Då var varje låt, skiva och intervju väldigt viktig. Sarah Records var världsbäst, él records lika världsbäst. All annan popmusik fick snällt stå åt sidan såvida inte Louis Philippe eller någon annan inflytelserik person lyfte fram någon viss skiva. Det gjorde att jag såg lite snett på hela britpopvågen och förbannande de nya svenska indiepopbanden. Men vid sidan av mespopen lyssnade jag vissa perioder också på band som tillhörde bespottade genrer, vilket säkert var lite stötande, men också förklarar varför jag blev den allätare jag är. Några av de banden kanske jag återkommer till en annan gång. Men nu måste jag lyssna ännu en gång på Trembling Blue Stars:

http://www.youtube.com/watch?v=raE70KKY_vM

Jag svalde mespopen med hull och hår. En del av musiken låter inte lika fantastisk idag, men flera av skivorna håller fortfarande hög klass. Då var jag ganska ensam, idag har en ny generation popälskare tagit till sig artisterna. Louis Philippe säger i en intervju (se tidigare inlägg) att hans publik hela tiden har varit 25 år, plus några gamla fans. Idag tillhör jag tveklöst de gamla fansen. I ett avseende är jag också lite avundsjuk på de nya fansen: det är så mycket lättare att få tag i musiken idag. Jag fick beställa skivor från Japan, Tyskland och England. Idag är obskyra mespopband bara ett klick på datorn borta. Å andra sidan är myten och magin i dagens popvärld inte alls lika påtaglig. För mig finns det fortfarande en mystik och ett skimmer kring artister som Louis Philippe, Would-Be-Goods och Momus. Det är jag lycklig över.

Jag kommer att återkomma till många av de här artisterna framöver, till dess njuter vi av svenska mästarna Acid House Kings:

http://www.youtube.com/watch?v=aMzvDlCeOGE

Heavenly pop hit på Kungliga biblioteket

2009-09-15T10:31:00.004+02:00

Genom att göra en sökning på Google med mitt namn plus The Walkabouts hamnade jag helt plötsligt på Kungliga Biblioteket och fann där mitt namn katalogiserat för följande alster:

Sahl, Torbjörn(författare)
Heavenly pop hit.
Artikel/kapitel Svenska1996
Nummerbeteckningar
LIBRIS-ID:2869135
Ingår i deldatabas
Svensk musikhistorisk bibliografiSMHB
Klassifikation
Ijz Heavenly (musikgrupp) kssb/6
Anmärkningar
Intervju med gruppen Heavenly
Ämnesord och genrebeteckningar
Heavenly (musikgrupp)
Sammanhörande titlar
Ingår i:SA : Sound affects Norrköping : Sound affects tidnings AB, 1988-1999 ISSN 1101-51521996 (nr 33), s. 42-45
SAB-rubrik
IjzMusik

Ganska roligt faktiskt och på något sätt mer värt än att hitta alster på webben. Någon gång på ålderns höst, om jag behöver minnas och stärka egot, får jag nog be en bibliotikarie på Kungliga Biblioteket att plocka fram intervjun åt mig. Att det är just Heavenly intervjun (jag har gjort och publicerat så många fler) som finns där är lite roligt med tanke på att bandet inspirerat mig till att starta fanzinet Le jardin de Popmusic några år tidigare och att de var så viktiga för min musikaliska resa in i mespopriket. Mer om den resan inom kort...

Roger Deans fantasifulla värld

2009-09-04T15:12:00.002+02:00

Idag har jag varit på ett seminarium på Stadsmuseet om hur vi bygger en stad utifrån barnens perspektiv. En av föreläsarna var ingen mindre än Roger Dean, som bl.a. gjort fantastiska omslag till lp´s med Yes, Asia och Pink Floyd. Sedan jag började läsa sagor (igen) har jag börjat uppskatta det fantastiska mer, det som inte är så förkantigt och stilrent. Häftigt att tänka sig att några av hans projekt nu realiseras i form av bostäder och inte bara som prototyper.

Fugazi, en del av min musikhistoria

2009-09-02T11:38:00.006+02:00

Någon gång i sena tonåren upptäckte jag att hårdrocken långt ifrån kunde fånga allt det jag önskade av musik. Jag sökte en helhet som jag kunde ta till mig. Inte ens under min djupaste hårdrocksera har jag riktigt gillat genrens attribut i form av dödskallar, skräck och lättklädda brudar (nåja). Samtidigt som ett politiskt samvete och en önskan om förändring började växa i mig började jag leta mig bort från storbolagen till de små oberoende skivbolagen, som också levde efter den moral de förespråkade. Det primära målet var inte att tjäna storkovan och åka limousine ner för Hollywoods kullar, utan med hög moral och ett konsekvent förhållningssätt försökte vissa artister istället skapa ett eget universum med helt andra måttstockar. Jag skulle kunna kalla det punk, även om jag vet att det lätt missförstås, men punk i min egna (på en och samma gång snäva och vida) tolkning var det.

Det ultimata punkbandet är varken Sex Pistols, Ramones eller Ebba Grön utan Fugazi. De är min definition på punk, do-it-yourself, motstånd genom musik ... rubbet. Inget annat band kan därför lika självklart, mitt under pågående Gulfkrig i början av 1990-talet, ställa upp en scen i närheten av Vita Huset och spela (se klippet nedan).
Share

Energin på spelningarna var total. Kolla in Guy Picciottos dans.
Share

Fugazi föddes ur Minor Threat, hardcorescenens urmoder, som myntade uttrycket Straight edge, som sedan i Sverige skulle komma att förknippas med Umeå och hela veganrörelsen. Jag skulle vilja påstå att det Ian MacKaye sjunger om i låten fortfarande är oerhört laddat - vägra alkohol (och andra droger) - och att dessutom göra det i en så rå och energiskt aggressiv form är en oerhört spännande lek med motsatser. När man tror att den rakade Ian ska slå någon på käften, ber han publiken att inte hoppa på hans huvud och sjunger om att han inte dricker alkohol och tar droger (noteras kan att han dricker Pepsicola på inslaget, något som retade vissa - om det kan man väl säga att det är som det heter i Bibeln att se "grandet i vår broders öga, men inte bli varse bjälken i vårt eget"). Se ett stycke punkhistoria, och straight edge scenens portalverk:
Share

En parantes: till kategorin osannolika coververisioner, hör definitivt NoFXs Satchmoversion av Straight edge.
Share

Jag har sett Fugazi en gång på en scen, i Jönköping för tio år sedan. Det var en bra konsert, inte den bästa, men av de viktigaste. Det var en punkt, eller snarare utropstecken, för ett av de viktigaste banden för mig under flera år. Än idag är det till Fugazi jag ser för att förstå hur motstånd och förändring kan klädas i musik.

Louis Philippe, intervju Cherry Red TV

2009-09-02T10:18:00.004+02:00

Två soffor, två medelålders män och en massa prat om tider som flytt. Så torrt och tråkigt att man måste vara ytterst hängiven för att orka en hel timme, men har man som jag ägnat de senaste femton åren mer åt Louis Philippes musik än någon annas, men aldrig sett en enda intervju, då är det gastkramande dramatik. Nästan obegripligt, äger detta samtal verkligen rum och får jag lyssna? Jag är så tagen av fyndet på You Tube att jag kliar mig både en och två gånger i ögonen. Louis Philippe har gjort den viktigaste musiken i mitt liv i femton år, underbart att också få höra honom prata om den. Tveklöst en högtidsstund!

Förnuftets röst

2009-09-02T09:07:00.006+02:00

Varje nyhetssändning matas vi med nyheter (egentligen är jag väldigt tveksam till nyhetsvärdet i mycket av det vi nås av, men det tar vi en annan gång) från vår omvärld. Nyheter från Israel/Palestina är ett av de mest återkommande inslagen. Så har det varit i många år, konflikten och nyheterna därifrån, har jag levt med hela mitt liv. Sällan får man, åtminstone framför tv´n, någon vidare bakgrundsförståelse och nästan aldrig lyfter någon frågan om drivkrafterna bakom den fanatism som driver den och många andra konflikter i världen.

Därför är det en stor upplevelse att läsa Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker. I tre ganska korta texter säger han oerhört mycket om fanatism, dess botten och dess ursprung. Oz skriver om vikten av humor, empati och rätten för alla individer liksom grupper att vara halvöar. Tre viktiga hörnstenar som inte bara är nödvändiga för att skapa fred (Oz syn på fred är förresten oerhört pragmatisk: grannar behöver inte älska varandra för att leva sida vid sida, de behöver bara acceptera varandra), men också viktiga i mötet med andra för var och en av oss i vardagen.

Samtidigt som jag lärt mig mycket om andra människor (och mig själv) genom tre korta texter ställer jag mig också frågan: är det månne så att jag nu förekommit Nobelprisjuryn och läst författaren före han får utmärkelsen?

Flädersaft i skuggan av en björk

2009-09-01T14:54:00.003+02:00

Jag vet att hösten snart kommer med storm(kliv) och piskande regn. Hösthostan har redan anlänt. Jag låter mig således inte luras, men idag är det september och högsommarvärme, så jag läskar mig med min hemmagjorda flädersaft och ägnar mig åt Jag älskade honom av Anna Gavalda.

Anna Gavalda säger i tidningen Viläser (nr 2, 2009) att hon inte har något liv. Hade hon haft ett liv hade hon inte skrivit. Jag hoppas hon ljuger, men är oerhört tacksam för de berättelser hon skriver som ger mitt liv ännu mera liv. Tillsammans är man mindre ensam (hennes stora genombrottsroman) är i sin enkelhet en rätt så fantastisk bok. Idag har jag läst Jag älskade honom. En kort, men gripande berättelse, om kärlek, otrohhet och om nödvändigheten av att välja lyckan.

Berättelsen är tvetydig, men min sympati för såväl den bedragna småbarnsmamman som hennes mindre sympatiske svärfar (bedragare precis som sin son) lyckas Anna Gavalda ändå vinna under berättelsens gång.

Många människor dör som du

2009-08-31T12:31:00.005+02:00

En intervju i Ystad allehanda, en recension i Svenska Dagbladet och baksidetext som lyder som nedan fick mig fast. En sträckläsning senare måste jag rekommendera, eller snarare uppmana, andra att läsa boken.

Lina Wolffs novellsamling är en tonsäker och hårt skruvad debut. Scenen är ofta Spanien, ibland södra Sverige. Här är något skevt i verkligheten; det handlar om gränser som flyter, om sexualitet och rollspel. Berättelserna är rapporter inifrån olika existenser som alla är sysselsatta med sökandet efter livsluft i det trånga utrymme som tillvaron skapat åt dem. Det kan vara en bedragen hemmafru som anlitar en detektiv, en arbetslös kock som börjar spionera på sin granne, en universitetslärare som längtar efter den förälskelse som han hoppas ska återge honom livsgnistan eller några unga tjejer som tar hjälp av en spåkvinna för att ta reda på vad som väntar dem i framtiden. Wolffs berättelser präglas av en precis avvägning i språk och rytm, svart humor, och oroväckande psykologi.

I en öländsk by

2009-08-31T09:35:00.006+02:00

Vinden virvlar mjukt kring min kropp,
letar sig in under min tröja.
Solen kämpar för att tränga igenom molnen.
Solen vann igår, men är kanske lite trött idag.
Omgiven av lavendel, nyponbuskar och fruktträd,
min kropp känner ro här i trädgården.

Cykel genom ett odlingslandskap.
Vetefält. Vind. Vyer.
Benen kämpar för att ta mig framåt.
Det rullar lätt.
Hjärtat känner sig fritt här,
inget som hindrar, stör eller retas.
Vinden, vägen och omgivningen vill mig väl.
Vill hjärtat väl.

Hjärtat känner sig fritt här.

Ett paradigmskifte

2009-08-24T10:51:00.003+02:00

I tioårsåldern formades min skivsamling snabbt och konsekvent till en närmast renodlad hårdrockssamling. Varje nummer av tidningen Okej var efterlängtad. Jag bläddrade snabbt och resolut till sidorna om Accept, Mötley Crüe eller Iron Maiden. Lika kvickt och bestämt bläddrade jag förbi sidorna med Depeche Mode, Howard Jones och Human League.

Hårdrockare eller synthare? Debatten var hätsk och naturligtvis pubertal. Dikotomin var total. Gränsöverskridande fanns inte. Det var dom och vi. Vi mot dom.

Ett par decennium senare är musikklimatet ett annat och jag betvivlar att sprickan är lika djup och absolut idag. Gränsöverskridande är numera mitt favorituttryck när det gäller musik. Det är i gränslandet, i symbiosen och integrationen av stilar som den mest spännande musiken uppstår. Men tänk om någon sagt till mig för 20–25 år sedan att: ”du Torbjörn, i januari kommer Depeche Mode hit, vi går och ser dem!” att jag nog blivit förnärmad och arg (det var ju innan ironin slog igenom). Nu, 2009, blir jag naturligtvis inte längre upprörd över något sådant. Tvärtom – idag har jag nämligen köpt två biljetter till Depeche Modes konsert på Scandinavium i januari 2010. När det närmar sig kommer jag att längta till konserten som jag längtade till ett nytt nummer av Okej för 25 år sedan, men med en stor skillnad - den här gången väljer jag ett annat uppslag i tidningen.

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte blev trött men det blev jag, tror jag

2009-08-24T08:51:00.002+02:00

I lördags sprang jag mitt tionde maratonlopp i karriären (eller vad man nu kan kalla mitt löparliv). Det tionde loppet hade hägrat en tid. Börjar man närma sig tio lopp blir man väldigt sugen på just det tionde. Tio är mer än nio. Skillnaden är större än vad den åter rent numerärt.

Loppet gick naturskönt vid Vänerns strand i Mariestad på en vändpunktsbana á 5 275 meter som man sprang fyra gånger fram och tillbaka. Vändpunktsbanor fungerar mentalt väldigt väl i mindre lopp, man blir inte så förskräckligt ensam då. Dessutom är aldrig speciellt långt varken till nästa vätskekontroll eller vändpunkt.

Sämre tränad än någonsin inför ett maratonlopp var jag mycket osäker på mig själv och min förmåga att klara loppet. Men efter 3 timmar och 13 minuter var jag i mål. En överraskande och smått fantastisk tid, särskilt om man betänker att jag inte sprungit ett enda pass över två timmar de senaste två åren. Jag skryter inte, jag är bra lycklig och det har jag all rätt att vara. Men naturligtvis vet jag att långdistanslöpning inte handlar om att springa så bra som möjligt med så lite träning som möjligt. Långlöpning handlar tvärtom om att träna, träna och träna. Precis som Patrik Sjöberg påpekat för Stefan Holm finns det inte höjdhopp för kortvuxna, utan höjdhopp handlar om att hoppa så högt som möjligt. Marathonlopp handlar om att springa så fort som möjligt.

Men som tur är finns det också en helt annan dimension inom maratonlöpning och det är att alla som klarar att ta sig igenom de drygt 42 kilometrarna är vinnare. En floskel som är rakt igenom sann när det gäller maratonlöpning. Efter vart och ett av alla mina tio maratonlopp har jag varit jätteglad. Det är en så häftig upplevelse och känsla att inse att kroppen klarat av hela sträckan.

Ibland får jag frågan vad jag tänker på när jag springer så långt. Jag har egentligen aldrig haft något bra svar. I bilen på väg upp till Mariestad tänkte jag att jag den här gången skulle försöka lägga mina tankar på minnet. På hemvägen försökte jag sedan att sortera mina tankar och insåg ganska snabbt att det drygt tre timmarna hade förflutit utan att jag egentligen tänkt på något särskilt. Jag minns vad jag såg och att jag reflekterade lite över det. Jag såg Vänern och tänkte på att jag njöt av springa längs stranden hela vägen, jag minns att jag tänkte på de intagna på Maristadsanstalten som var ute och sparkade boll på gården alldeles vid vändpunkten och insåg att jag hade det bra men svettigt här utanför grindarna och jag såg ettåringen som försökte gå vid startområdet och tänkte på att för ett år sedan var Alvar i den storleken och då var jag där med honom vid sidan av loppet. Jag fascinerades av att jag mindes precis hur Alvar var den dagen och vad han ville upptäcka där han hoppade fram på rumpan.

Men större delen av loppet är ett tankemässigt vakuum. Jag minns helt enkelt inte vad jag tänkte på, fast jag hade för avsikt att lägga det på minnet. Förmodligen tänkte jag väl på nästa vätskekontroll och den begynnande smärtan i benen. Men mest av kände jag bara välbehag och harmoni. Långdistanslöpning fungerar när det handlar om de riktigt långa sträckorna otroligt väl som avkoppling och vila för hjärnan. Det verkar som hjärnan sänder signaler om att nu gäller det att all kraft går till hjärtat och benen. Det där absoluta tillståndet av här och nu i kombination av fullständig harmoni som alla tycks jaga och sakna i dagens samhälle når jag någonstans mellan start- och mållinjen. Nu ska jag vila i det en stund.

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte blev berörd men det blev jag, tror jag

2009-08-14T11:37:00.005+02:00

Jag nystartade min blogg idag tänker jag när jag går fram genom publikhavet på Götaplatsen. För en sekund känner mig som ”farsan på stan”, innan jag inser det finns fler i min ålder där. Jag nystartade min blogg idag tänker jag igen, den här gången fastnar inte tankarna i siffrorna på mitt id-kort, utan jag fylls av hemkänsla där i publikhavet. Hur många rockkonserter har jag inte varit på? Hur mycket tid har jag ägnat av min ungdom och mitt vuxna liv åt vinylskivor, musiktidningar och prat om obskyra popband?

Nu står jag där igen. Efter flera års recensionsknackande vid skrivmaskinen väcks tankarna åter på att recensera konserter. Etta, trea eller femma? Fågel, fisk eller mittemellan? Jag har så många gånger frossat i superlativ att jag inte längre kan ta mina egna recensioner på allvar. Lika lite litar jag på andras subjektiva bedömningar. Musikrecensionen är död tänker jag efter år av tvivelaktiga recensioner i morgontidningen, med betyg på varje låt, precis som om låtarna var hockey- eller fotbollsspelare. Varför alla dessa betyg? Man kan skriva om konserter utan att koka ner allt till en siffra. En siffra säger så lite om en konsert, men i all sin fyrkantighet blir en fyra olyckligtvis så mycket bättre än en trea.

Att baxa in en Bob Hund konsert i en fyrkantig sifferförenkling låter sig inte göras. En våg av nostalgiskt skimmer väller in över mig, när de spelar Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag, Istället för musik:förvirring och Mer än så kan ingen bli. För att ytterligare förflytta mig i tiden bjuder M på fickljummen öl. Det blir 1990-tal i min hjärna. Nu är det väl revolution på gång?! Men mycket vatten har runnit under broarna sedan Thomas Öberg stod med en kona på huvudet på en förstärkare på ett lastbilsflak i Framnäshamnen.

En sak är sig dock obehagligt lik. Jag måste alltid hitta likheter mellan olika band. Det är patologiskt. Ikväll går mina tankar inte till andra spretiga popband på den svenska alternativscenen (som för övrigt inte är så spretig längre, utan snarare stryker etablissemanget medhårs med enkla folkhemsmelodier), utan till en annan skånsk estradör av stora mått – Björn Ranelid.

Malmöskånskan bidrar naturligtvis, men det är så mycket mer än det som får mig att höra Ranelid tala genom Öbergs tunna lekamen. Allt det där pratet om individens kraft och möjlighet till självbestämmande. Allt det där pratet om att förändra världen och att kvinnan är det första könet. All den där repetitionen, men framförallt den där förmågan att med precisa och vackra ord fånga det flyktiga bytet i form av mina tankar. En dum liknelse? Naturligtvis, jag vet, men du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot.

Något händer hur som helst med mig under konserten. Bortblåsta är tankarna på bloggen, min ålder och konsertrecensioner. Drygt en och en halv timme efter det att jag kom till Götaplatsen står jag, omgiven av tusentals människor, uppslukad av Bob Hunds fortfarande helt unika stil och ropar ”fan-tastiskt”, ”fan-tastiskt”, ”fan-tastiskt” ... Ska jag ändå inte avsluta texten med ett betyg tänker jag en flyktig sekund, men då hör jag än en gång Thomas Öbergs ord tala till mig och de ljuder ”I helvete heller!”.

Ett försök till nystart av Andra Sahligheter

2009-08-13T11:27:00.002+02:00

Andra Sahligheter har upptagit en plats i cyperrymden en längre tid, men aktiviteten där har varit obefintlig. Tankarna på att sparka igång Andra Sahligheter återkommer fortlöpande, men det finns alltid en massa ”men” och för lite tid eller engagemang. Men (där återkom ordet igen) någon man gång ska man väl ändå försöka komma igång? Nu är ett sådant tillfälle. Tillbaka från semestern och med en massa nystarter överallt, känns det motiverat med ytterligare en nystart, den av Andra Sahligheter. Låt mig åtminstone försöka...

London 21 - 23 november 2008

2008-11-25T20:26:00.005+01:00

1) Fish & chips såklart, vi är ju i England.

2) Nyanlända och Magnus njuter en Guinness samtidigt som han studerar vad som är på gång i London.

3) ... samma här, dvs. nyanlända och njuter en pint.

4) På en gångbro över Themsen. S:t Pauls Cathedral i ryggen och solen i ansiktet.

5) Motljus söder om Themsen.

6) Två stiliga män på med London som bakgrund.

7) Idolbild.

8) På en pub vid hörnet Charing Cross / Shaftesbury Avenue (kunde för övrigt varit en text rad ur Momus låt Shaftesbury avenue).

9) I baren på 12 bar club under Antifolk music festival.

10) Lovely Eggs.

11) The Bobby McGees och kille med massa confetti i håret (och ett moppskaft i handen).

12) The Bobby McGees, vilket band.

13) Magnus på Queensway, vårt hotell i bakgrunden.

14) Cafe Latte på ett varuhus med en nonchalant halsduk runt halsen.

15) Mattias söder om Themsen på väg till Modern Tate.